Lite konstruktiv kritik, kära du, vem fan du nu är

Nej, jag tyckte det inte var fantastiskt när du såg rätt in i mina ögon två gånger idag på några meters avstånd utan ett ord. Men var bara lugn, kära du, jag har förstått hinten du aldrig gav mig. Jag har förstått den och kanske accepterat den också. Men lite konstruktiv kritik till dig, trots att jag inte vet vem du är som person och vad du går/gått igenom här i livet: ge fan inte falska förhoppningar. Det är bara värdelöst.

Det här som kallas livet

21.18

Va? Men va fan, va? Är det såhär det slutar? Är det såhär det är? Vad ska jag känna?

Håller på att bryta ihop två gånger på sjukhuset. Två gånger. En när läkaren säger att "er farmor är riktigt dålig". Det är inte ett fel heller. Det är njursvikt (vad fan är det? Ens njurar ger upp eller?), oregelbundna hjärtslag, dåliga blodvärden, dåliga klaffar. Hur många "fel" kan en människa egentligen ha? Innan man dör?

Den andra gånger är där, då, framför en Farmor som ligger i en sjukhussäng och aldrig tidigare sett så liten och trött ut. Jag håller på att bryta ihop, men så tänker jag att jag inte kan göra det framför Farmor, då kommer hon tro att vi tror att hon ska dö. Vilket jag tror. Det gör jag verkligen. Men jag vet inte när, vet aldrig när och kanske kanske är det bättre att veta. När exakt det kommer (tänker skriva skulle men insåg att den termen inte går att använda i detta sammanhang( ske. Men så tänker jag nej, jag lever hellre i ovisshet. Men det går inte att förneka en sån här sak. Jag kan för fasiken förstå att folk gör det, jävla överlevnadsinstinkt an har ibland alltså, men jag vägrar förneka detta. Vägrar.

Att se en annan människas förfall är... jäkligt svårt. Och jag vet inte vad som händer nu.

Syster köper cigg på Pressbyrån efteråt. För att lugna ned sig. Frågar om jag vill ha. Nej för fan säger jag. Cancer dödar en. Men det är mycket annat som dödar en också. men jag är redan lugn. Alltid lugn. I alla situationer. Eller?

Tänker när läkaren pratar att jag inte är en sån person. Som öppet bryter ihop framför folk. Att jag på något vis står över sånt. Jo tjena. Men det handlar för fan inte om det. Det handlar för fan om att ibland klarar man inte av att höra saker som sägs till en.

Och så tänker jag - ack du förbjudna tanke - att jag skulle behöva det. Dig. Din tunga. Att verkligheten är så skev som den är ibland alltså.

21.57

Tafatt. Det är vad jag är.

Tillsammans kan vi kämpa mot tomheten

Kaffe är gott och jag lovar att jag är ett bättre sällskap än ensamheten. (Kanske är inte ensamheten din vän.)

Att se sig själv som besegrad

Jag orkar inte vara desperat annat än i tankarna.

Jag har aldrig kysst någon jag har känslor för

1/12-13 18.36
Du säger flera gånger under natten att jag luktar gott. Du lutar huvudet mot min axel ett antal gånger, jag vet inte om det är för att du är trött, glad eller vill känna närhet. Du har skägg som jag vill föra mina händer mot - måste stoppa mig själva flera gånger för att det inte ska ske -, är 4 centimeter längre och väger 15 kilo mindre än mig. Du är en snäll kille, har aldrig varit i bråk, en riktig mjukis säger du, men vill ändå ställa upp för andra när du tycker något är fel.
   Efter att vi pratat ett tag inser jag att jag vill bli kysst av dig. Jag tror att du vill det också, men båda två inser nog någonstans att vi inte är redo för det, inte än (om någonsin).
   Jag tar ditt nummer och hör av mig trots att du inte trodde jag skulle tio timmar efter att vi kramats hejdå ett flertal gånger. Jag får känslan av att du nedvärderar dig själv. Men jag lovar dig, du duger.
   Håret luktar rök, marschaller, strumpbyxorna likaså när jag drar på dom igen för att gå till mataffären. Öronen tjuter och jag somnar efter att jag skrivit en ganska sned anteckning i anteckningsblocket.
   En fråga. Hur mår du egentligen? Det känns lite som att du har en tyngd över axlarna.


2/12-13
Fasiken. Farmor dö inte. Jag är inte redo för det. Inte än. Inte nu. (Inte nånsin.)

Jag vill att du kysser mig. Jag vill det så jävla mycket. Skit samma att vi inte känner varann. Kanske är det lättare utan känslor. Bara kyss mig så brutalt jävla mycket att läpparna ömmar. Ja tack, nu gärna.

När man skickar ångestladdade sms till en kompis för man helt seriöst ett ögonblick tror att hon ligger våldtagen i skogen nånstans och dör. Dör inombords och på utsidan. Lever knappt längre.

3.07 ringer kompisen, jag svarar, jag kommer, jag lovar, en kvart bara. En kvart senare går jag ut, ser min vän men kan inte slita mig från dig. Vill inte slita mig från dig. Någon gång försvinner kompisen. 3.30 ringer jag vännen, får inget svar. 3.31, samma sak.

3. 33 

Förlåt. Ring nu gärna. 

3.36

Ångest. Nu gärna.

 3.36. Fortfarande inget svar. Du ser paniken i mina ögon. 3.38 - du ringer och jag svarar, på ett fåtal sekunder.


Nu
Äter jordnötssmörsglass men skulle hellre vilja ha något annat i min mun.

Jag har aldrig kysst någon jag har känslor för.

Idag inser jag att halsduken, också den luktar sådär speciellt. Går och andas in doften hela vägen till och från jobbet. Kanske för att jag vet att det aldrig kommer att bli vi. Eller ens ett patetiskt försök till det.

Utdrag ur anteckningsblocket

Vi pratar porrindustrin på jobbet och jag säger ja men det är så pang på och när han lutar sig fram, dubbelvikt av garv känner jag mig så jäkla glad.

Biter mig själv i läppen när jag skriver detta: jag tror han kysser riktigt jävla bra. Ömt. Åh. Jag undrar hur han skulle göra för att kåta upp mig. Åh!

Förresten, Farmor, jag älskar dig. Det var väldigt nära att jag sa det till dig när du ringde nyss men något stoppade mig, kanske vanan av att inte säga det. Men jag älskar dig och jag vill att du ska veta det.

Det blir nog bra, det här som kallas livet

Känner att om mina enda "problem" i livet är huruvida jag ska raka armhålorna idag och att jag kommer få lite sömn inatt så har jag ett ganska så väldigt bra liv.

Dödsdömd

Började gråta när jag såg Grey's anayomy i förrgår. Döden blev för påtaglig. Jag kunde sätta mig in i de anhörigas situation.

Nattliga eskapader

Att palla äpplen mitt i höstnatten kan ju vara en av de bästa sakerna man kan göra i livet.

Känns bra att veta att livet skulle gå vidare i sin takt trots att jag typ skulle dö någon dag

Jag tänker mig min kväll lite som bilden. Vill göra allting samtidigt. Skriva en för tidig önskelista, läsa, dricka kaffe, skriva brev och bara ta ett par djupa andetag. Min bror och hans vän har bakat äppelpaj och det doftar gott på flera meters avstånd men jag väljer att sätta mig precis bredvid den för att insupa så mycket som möjligt av aromerna. Jag dagdrömmer om en ny mobil, men när jag väl ska köpa en får jag beslutsångest och det slutar med att jag går hem tomhänt. Målar naglarna i olika mörka nyanser och tänker på sockerlöften, män och jobbet mest hela tiden. Min tredje kopp kaffe för dagen sippas på och när jag kom hem från jobbet idag var en tredjedel av badrummet klädd i vita, blommiga tapeter istället för de gula som satt där innan. Ibland känns det skönt att veta, och faktiskt se resultat på att saker sker när jag inte är hemma. Så är det nog med allt i livet. Känns bra att veta att livet skulle gå vidare i sin takt trots att jag typ skulle dö någon dag.

Vi skjuter undan dödentankarna för ett ögonblick och fokuserar på något annat istället: det här med uppskattning och hur svårt vi människor ibland har att ta åt oss. Jag tror min chef sa till mig och mina kollegor fyra gånger idag att vi hade jobbat bra. Förra veckan sa han att han hade glömt säga att jag jobbade bra under en viss dag, då jag gjorde massvis med saker samtidigt och hade mycket ansvar. Han sa det på ett så självklart sätt, som att det är klart att du hanterade situationen bra, jag tror på dig, men han sa det samtidigt på ett sådant sätt att han ville att jag förstod att det han säger är sant. Jag säger tack, ler glatt men det sjunker inte riktigt alltid in i mig, trots att jag faktiskt vet att det stämmer. Jag har gjort ett bra jobb. Jag har varit duktig, gjort mitt bästa men det handlar egentligen inte om det, det handlar om att mitt arbete värdesätts och uppskattas. Och det är väl ta mig fan något man borde kunna ta åt sig. Och fira. Så, en klapp på axeln till mig själv. Jag vet inte hur det ska firas. Ta hand lite extra om mig själv kanske. Typ fotbad. För, allvarligt talat, är mitt sinne glatt borde min kropp få vara det också. Mina fötter behöver också lite kärlek.

Vi blev aldrig enade

Det var inte så smart att titta på andras bilder från Paris på andra bloggar. Att sakna något man aldrig haft på riktigt är så jävla värdelöst. Blickar bakåt, och känner värmen spridas inombords av alla fina minnen, men också smärtan över att det är över, och att det blev som det blev.

Det räcker så, ja tack, det är bra nu

Vad gör man när man har skavsår och är på väg hem från tågstationen? Jo, man tar av sig sina kängor och börjar gå, barfota över asfalt, sten, grus, gräs och en och annan snigel (jo helt seriöst, tror jag trampade på en. Barfota.). Snittar två koppar kaffe om dagen, annars känner jag mig inte fullkomlig, som om någonting saknas. Aldrig haft det så kul på jobbet som nu, det blir bara bättre och bättre. Känner mig duktig som endast köpte en bok för fem kronor på loppis. Vaddå må dåligt, jag? Näe, har fullt upp med att vara lycklig.

Jag tar en paus från dig

Jag vet att det inte är det här du vill. Det är inte så att vi har haft ett långt samtal om det, men om och om har jag antytt att du inte är bra för mig. När jag är med dig är det som att du långsamt men säkert driver ned mig i fördärvet. På senaste tiden har du haft en sådan stor påverkan i mitt liv att det fan är skrämmande att se hur långt jag kan gå i din närvaro. Hur sjuka saker jag gör när jag är med dig, bara för att du driver på mig, hetsar mig. Men jag orkar inte mer. Sist vi sågs var det så jävla illa och det är fan inte okej att du gör så mot mig. Jag är en levande varelse, men det var fan nära på att du tog mitt liv. Så jag säger adjö, för nu. Jag vet att du tror att jag kommer att komma krypandes tillbaka och det är förvisso sant på ett sätt; att jag kommer tillbaka är nog ett faktum men då ska det fan ske på mina villkor. Då ska jag ha en plan på hur jag ska bete mig när jag är med dig. Aldrig att du ska få mig att känna såhär igen. Du kan fan vara för jävlig ibland. Som det är nu ger du mig inget bra, alla dina dåliga sidor är så fruktansvärt synliga för mig och jag kan som det är nu inte se att det finns fler fördelar än nackdelar med dig.

Det enda som är bra med att du har visat dig från din värsta sida är att jag äntligen kan se vem du är. Det är många som inte tror att du är så destruktiv som du faktiskt är, och jag förstår det, du kan verka så himla bra till en början. Man blir så glad och sprallig när man är i din närhet. Jag har varit där, jag vet hur det är att umgås med dig. Det är så himla trevligt. Men så kommer man till en punkt då du förstör allt för en, och ingen vill vara med dig. Men det är något med dig som får en att komma tillbaks, vad du än utsatt en för. Det är över nu för min del, det vill jag att du ska veta. Ska jag umgås med dig igen ska det vara för att jag tycker att du gör mitt liv lite roligare, jag vill fortfarande känna att jag duger.

Egentligen vill jag bara säga en jävla massa svordomar till dig. Få utlopp. Jag har inte vetat vad jag ska skriva i flera dagar men nu nöjer jag mig med det här: Hejdå alkoholen, du förtjänar inte mig, eller mitt liv. Dra åt helvete.

Jag klarar inte av att glömma dig, du är för viktig

Varje år glömmer jag hur varm en sommarnatt kan vara. Jag glömmer hur mörk hösten blir och dessutom glömmer jag hur det känns att få en snöflinga att smälta på nästippen och den första vårblomman som spirar. Jag är så inne i varje årstid att jag glömmer bort hur de andra känns, jag till och med glömmer bort att de finns. Nu är jag rädd att jag ska glömma dig. Att du, bland allt annat inte längre ska vara viktig. Att du kommer att få gömmas undan bakom andra minnen, som egentligen inte alls är lika viktiga som du, utan som bara råkar ta mer plats för tillfället.

Fnissandes, förtvivlad utan anledning

Och jag undrar om det inte hade varit lättare/bättre om vi hade haft sex. Senare tänker jag att det är skönt att sluta att dricka en timme innan man cyklar hem, för att man inser att man inte hinner bli full och för att man inte känner ett särskilt stort behov av det. Ens vänner fortsätter dricka men man känner bara ett inre lugn. Och det ända man kanske ångrar är att man drack från första början den kvällen.

Jag kan se det framför oss. Dig och mig. I den situationen. Är det fel av mig? Borde jag på något sätt få det att försvinna ur min hjärna?

När jag borstar tänderna tänker jag en tanke jag aldrig tänkt förut; om du någonsin tänker på mig, vad tänker du på då? Tänker du på mig, skrattandes, fnissandes (som en ung tonårstjej) som du sa att du skulle tänka på, eller tänker du på mig, gråtandes, förtvivlad utan anledning, eller tänker du något helt annat? Vad finns kvar i dig av det vi hade?

Rörigt

Äter inget annat än 2,5 hg godis på över 30 timmar. Går ändå och visslar och sjunger och ler ofta och mycket på mitt tio timmars pass på jobbet. Men nu är naglarna nedbitna och gör nästan ont. Jag ser på "Orange is the new black" och blir äcklad av en sliskig man som utnyttjar folk på alla sorters sätt. Så inser jag att det finns såna människor i verkligheten också, och jag har en speciell i åtanke. Vissa människor är så fruktansvärt vidriga. Har inte sett mina föräldrar på flera dagar och smink är något jag knappt använder längre, inte som förut.

Brev till mig själv del två

Jag vill skriva om dig, min fina vän. Hur du berättar vad som hänt dig de senaste månaderna och hur lugn du är när du berättar om det. Och hur jag tittar på din vänsterarm och för ett ögonblick tror jag att det har tillkommit ärr på din arm, men sedan inser jag att jag inte har koll på hur många de var innan, att vi inte setts på så länge och att det alltid, alltid blir såhär, att vi ses, har det astrevligt, men sedan inte ses på länge, alldeles för länge. Men jag kan inte skriva mer om dig här, det är för personligt så jag skriver om mig själv istället. Hur det för två nätter sen tog mig tre timmar att gå hem från en vän, istället för en halvtimme som det brukar. Hur två timmar, eller ja, egentligen fem timmar är luddiga minnen som inte riktigt går att förstå sig på, trots att jag får höra saker jag sagt eller gjort genom vänner. Hur jag stod i ett kvarter jag inte kände igen för jag hade gått åt fel håll hem från min vän och grät, grät, grät slutade aldrig gråta. Att jag dessutom insåg att det här är ju fånigt, jag är inte ledsen, det är bara den sabla alkoholens fel men att jag inte kunde sluta. Det var inte tysta, stilla tårar som rann ner för mina kinder, det var ett sorts hulkande som jag kan tänka mig att folk genomgår när de varit med om något hemskt. Jämför man mitt och andras gråtande känns det plötsligt så fånigt. Idiotiskt.

Hur jag var så jävla full att allting kändes hopplöst, att jag däckade på en busshållplats och det ösregnade och jag var så jävla trött. Jag försökte få min broder att hämta mig med moppen och ringde till och med taxi, vilket är något jag aldrig åker frivilligt, men la på när jag insåg att det hade slutat regna och skärpte till mig så pass mycket att jag kunde gå hem. Tio minuter innan jag var hemma fick jag nog av mitt skavsår och tog av mig mina skor och gick med de i handen. Det enda lyckade med denna snedfylla var att mina vänner inte fick uppleva det. Gråtandet kom efter att jag hade gått, efter att jag hade tagit för många shots och helvete vad skönt det är att gråta utan att folk ser det ibland. Hellre det än att sitta gråtandes bredvid än vän och inte kunna förklara varför man gråter, för man vet knappt själv, ingenting är ju fel, det är bara alkoholen, det är bara alkoholen, inget är ju fel för i helvete?!

Min vardag

Kaffedoften sprider sig i hela köket när jag sätter på kaffemaskinen, den här gången med ett starkt indiskt kaffe. När jag kommer hem från jobbet sent på kvällen eller på natten har min bror och jag börjat någon sorts tradition; jag messar honom, han kommer upp till övervåningen. Vi äter något tillsammans, sen går jag och lägger mig och han fortsätter att spela datorspel. Fint. Trivs så himla bra på mitt jobb och bara njuter av livet, trots att en längtan efter hösten har skapats hos mig.

Skor, park, böcker

Går i affärer hela dagen men köper inget (förutom fika) förrän på slutet av allt tittande då jag råkar köpa ett par rosa, blanka Dr Martens och ett par knästrumpor, båda för en minimal peng på Åhléns. Lämnar min vän och hinner njuta av solen i Rålambshovsparken med två andra vänner. Åker sedan hem, efter över nio timmar på stan. Föräldrarna har tagit emot kaffeleverans så jag tar mig en kopp (tror det var karamellsmak, smakade lite skumt, spädde ut med lite mjölk för att få bättre smak) och sätter mig för att spela en sväng Battlefield. Snart kommer jag att tröttna, kanske ska jag då läsa ut min bok så jag kan påbörja någon av de nio böckerna jag lånade på biblioteket idag. Ah, livet är allt bra härligt. Imorgon ska jag på Gröna Lund, för första gången på "riktigt" på x antal år. Är så satans pepp och tänker ut vad för kläder jag ska ha på mig när jag åker pendeltåg hem från stan, för att det ska vara så lätt som möjligt att åka karuseller. Mys!

Gör inte om det du gjort till något odefinierbart

Läser blogginlägg efter blogginlägg som handlar om Paris, och allt folk upplever där. Och trots att det går långt mellan gångerna då jag inte spenderar särskilt mycket tid på Internet längre så ser jag ändå saker jag gått miste om. Alla marknader, alla trädgårdar, all mat jag missade, inte hann med. Jag längtar tillbaks, klart som fan, men jag tänker också på det faktum att alla bloggar jag läser handlar om hur de har åkt med sin käresta till Paris och gjort alla dessa saker. Då tänker jag på det faktum att vi fick så kort tid tillsammans och att det är så fuskigt. Men det tänker jag bara i någon sekund för sen inser jag att dels kan jag inte jämföra det och dels är det inte så jag egentligen känner, just för att jag vet att relationer ser olika ut och det är inget fel eller konstigt med det, det är bara att vårda de minnen jag har. Men för ett ögonblick bara - jag lovar inte mer, för de flesta minnen från Paris är trots allt med mina vänner, och ack vilka trevliga minnen - (dock känns det som att jag alltid förknippar Paris med dig numera, och sedan inser att det var ett ganska fåtal timmar av de jag spenderade i Paris som jag var med dig - får jag en bild av dig och mig när vi går hand i hand och tittar i second hand affärer. Så rynkar jag på pannan och inser att inte ens min bild, mitt dagdrömmeri känns äkta och då vet man att man överskridit vad som fungerar att drömma om. Det finns tydligen gränser. Känner att det är dags att vårda mina minnen och försöka att inte göra dom till något de aldrig var, för de var en upplevelse ändå.

Rotation

Det känns som om jag roterar männen i mitt huvud. Först den ena, sen den andra och sist den tredje. Och kanske någon annan mellan det. Nu har de i alla fall minimerats till två, och jag är glad att jag åtminstone bara har två av dom i min skalle i vissa situationer, för det räcker bra det.

Ibland blir jag som så att när jag har fina män i min närhet - som ger mig komplimanger och är charmiga och som jag vet kommer försvinna bort och det är inte säkert att man ser de mer igen - vill jag att de bara ska försvinna nu. På en gång. Så att jag slipper känna ilningar i kroppen utan någon som helst anledning. Så att jag inte när som helst, helt oförberedd blir äckligt glad när människan råkar vara på några meters avstånd.

Mina elaka tankar: Varför måste jag sluta tänka?
Mina snälla tankar: Jo för det är dumt och onödigt. Förstår du inte det?
Elaka: Onödigt. Dumt. Men så jävla härligt.
Snälla: Sluta tänka så, det är typ förbjudet. Nästan i alla fall.
Elaka: Eller inte alls.
Snälla: Suck, sluta, det finns inte en chans att det kommer att ske.
Elaka: Men då är det ju inte fel att endast drömma om det?
Snälla: Jo, för det fuckar upp vår gemensamma hjärna.
Elaka: Sluta förneka mig och erkänn att du lever på min existens. Du älskar att jag finns, trots att det känns som om jag drar ned dig vet du att jag i själva verket göder dig med allt jag gör för dig. Jag ger ditt liv spänning, kan du inte se det?
Snälla: Du förpestar mig.
Elaka: Jag hjälper dig. Förresten är din hjärna redan uppfuckad, inte mycket att göra åt nu så du kan lika väl ge efter och inse att du vill att jag ska finnas. Du vill ha mina tankar och sluta upp med dina resonabla tankar för innerst inne vet du att du vill det jag tänker, det är bara det att du är för medveten om att det är fel i din värld att du aldrig skulle agera på det. Plus att du tror att det aldrig kommer att hända. Men vet du vad? Konstigare saker har hänt, och det är inte bara i böcker såna här saker sker. Kan DU få in det i din hjärna?
Snälla: Jag hatar dig. (För att jag vet att du har rätt.)
Elaka: Och jag hatar dig för att du är så förbannat jävla resonabel när livet handlar om att drömma, för där är allting acceptabelt. Till och med det som du anser är så "förbjudet".

Vi är alla komponenter av varandra, och vi skulle inte klara oss utan den vetenskapen

Jag snittar en mini-Magnum, ett mål pasta och en lyssning av "And we danced", "Can´t hold us" och "Thrift shop" (Macklemore) om dagen. Tänker att det är ett bra liv det här, det jag lever. Imorgon åker jag till landet med vänner och vänners vänner och tänker supa ned mig. Men tänker inte få en snedfylla, bara göra en massa trevliga saker. En liter Absolut Vodka utspritt över två dagar är ändå inte så svårt att konsumera.

Om nio timmar är jag vid T-centralen och lever livet.

På vägen hem från tunnelbanestationen spelas det högt Macklemore ut över det tomma torget i centrum. Kanske är det fler än jag som tror att världen blir lite bättre om man spelar minst en låt av dagen av honom.

I tunnelbanevagnen åker jag med en kollega, och jag tänker i hemlighet när jag skrattar att jag önskar att vi vore bästa vänner, att jag hade honom i mitt liv, mer än några få timmar om man har tur på arbetsplatsen. Jag inser också att när man har såna tankar om någon man inte känner är personen ifråga förmodligen jäkligt nice. Ändå gör jag inget, utvecklar det på något sätt. Vi går av på samma stationer och han kramar mig och trots att jag inte vill inombords kramar jag tillbaka. För det är tydligen så man gör här i livet. Man kramar folk man känner sig obekväm att röra, kanske för att man vill... något, men man vet inte vad. Man gör det, för att det är naturligt i andras världar.

På vägen hem från stationen, när jag går i trappan upp till mitt hus, tänker jag på hur många gånger han gett mig komplimanger. Jag försöker tänka, kommer på några, men inte alla. Ibland undrar jag om vissa människor är på ett visst sätt mot andra men ett helt annat sätt mot andra. Så mycket att om jag pratade med någon han pratat med, om honom, att de skulle bli chockade om jag beskrev honom på ett sätt för de skulle ha en helt annan bild. En annorlunda, inte lika charmig bild. Om det är bara jag som får se den charmiga sidan. Ack du naiva, horribla tanke, försvinn.

Och jag mindes allting med dig

Jag mindes just den exakta känslan jag hade när du rörde mig. Jag blundade, och plötsligt låg jag i en smutsig trappa i Paris vid Sacre Coeur, med dig ovanför mig. Att man kan minnas något så intensivt och starkt, det är fan fascinerande.

Jag vet att du existerar, men jag väljer att skita i dig

Det första jag gör när jag kommer hem är inte att gå på toa eller plocka upp matvarorna från Coop-kassen. Det är att sätta på Macklemore, högt, så högt så. Därefter låter jag klänningen falla till golvet (värmen, ah, herregud).

Jag ville inte gå hem från jobbet idag. Så jäkla bra känsla.

Köper två ekologiska mjölk, lite lösviktsgodis och ekologisk lax (!) som kostade 40 kr. Tänker att jag ska njuta som bara den av varenda liten tugga - det var bara 4 bitar.

Äter så fruktansvärt dåligt, men det skiter jag fullständigt i, jag har annat att tänka på. Som t ex hur jag ska spendera kvällen på bästa sätt. Dansa runt för mig själv i huset, läsa ut min bok och städa lite kanske?

Mitt i all idyll, kryper en ovan känsla fram och gör mig påmind om hur skör en människa kan vara

Känner stressen i bröstet, trots att jag inte gjort något annat än spytt tre gånger idag. Är det något jag glömt? Det är som en tyngd hänger över mig, som att jag går runt med hög puls under en alldeles för lång period. Bara känslan av att något inte riktigt är rätt. Och så ska det ju inte vara, det är sommar. Kan det vara en osäkerhet, över något? Vill bara känna mig så lugn som jag brukar göra.

Inte, inte, inte?

Inte snedfylla ikväll, inte snedfylla ikväll, inte snedfylla ikväll, inte.... Om man intalar sig själv något riktigt länge, kanske det också går i uppfyllelse?

Jag skjuter bort mina beroenden och ändrar skepnad

Äter en lite konstig frukost (kött, paprika och en röra gjord på turkisk yoghurt, rödlök och paprika). Får ett samtal av Farmor som säger att hon saknat mig (ack, jag känner verkligen detsamma, kära Farmor). Sover alldeles för länge och tänker att imorgon ska jag ta mig fan gå upp klockan tio, trots att jag säkerligen somnar sent inatt. Lyssnar på sommarpratare när jag lagar frukost och inser att det här är något jag vill göra varje dag. Städar delar av huset, känner en inre harmoni. Lyssnar på Keaton Henson så fort jag får en möjlighet. Sörjer min mobil lite grann, som numera är äkta död och jag får använda en gammal Nokia. Inser hur beroende jag var av min Samsung, hur saker som att bara kolla sl nu inte går att göra. Förstår därför att jag alltid måste gå runt med en bok, för att fördriva tiden jag har mellan allting man gör, all väntan. På samma gång kommer jag till insikt om att jag inte känner något större behov av min mobil längre. Jag känner inget behov av att ha den på mig och vara tillgänglig. Vill helst av allt lämna den hemma när jag går ut ur huset, men jag tar med den för jag tänker att jag måste, ifall någon vill mig något måste jag finnas där. Men jag vet mycket väl att jag kommer att förtränga den känslan. Så om någon vill mig något någon dag får ni tyvärr ha tålamod, då det inte är säkert att jag svarar så fort som jag brukar. Och när ni känner frustrationen börja krypa inom mig får ni helt enkelt försöka glädjas för min skull. Förmodligen är jag ute på äventyr, och väljer att göra dessa äventyr utan en mobil ständigt påslagen, redo. Med det sagt, ligger dock mobilen nu en decimeter ifrån min höger hand och jag svarade på två sekunder när farsan just ringde. Ingen är väl perfekt, heller.

En rättighet, en självklarhet

Åh vad fint detta är. När en stor känd artist skriver en låt om ett så debatterat ämne som gay marriage och får det att framstå precis som det är; en självklar, naturlig rättighet. Kan vi inte alla börja tycka så, snälla?

Sverige, är du redo för mig?

Och jag tror att världen skulle bli snäppet bättre om alla lyssnade på Keaton Henson på kvällarna innan de ska sova. Speciellt det här klippet.

Imorgon åker jag hem till Sverige. Platsen jag inte kunde uttala, heller inte stava till har nu fått en plats i mitt hjärta. Jag lämnar landet som aldrig har mindre än 26 grader. Lämnar folket, lämnar havet, lämnar maten och vyerna. Med mig hem tar jag minnena och de ser jag till att ha gömt inom mig, för de ska ingen få ta ifrån mig. Hem tar jag också lite nagellack, kläder, sprit (bara si sådär fem flaskor) och annat man tycker att man behöver. Ikväll bjöd vi "barn" på middag som tack för denna resa. För det här var garanterat sista familjeresan som vi inte behövde betala något. Bortskämt men jävligt trevligt. Dock ser jag fram emot att resa med familjen igen, dock liter mer jämställt där alla betalar sin del.

Framtiden, jag är redo för dig. Med fem flaskor sprit blir det nog en jävla massa äventyr i sommar. Sverige, är du redo för mig?

Innerligt lugn kommer efter trasig mobil

Efter en tragisk incident med min mobil beter den sig nu som så att den tror att det inte sitter ett simkort i den trots att det väldigt mycket gör det. Bara så ni vet. Jag dissar ingen med flit liksom. Men å andra sidan kommer jag hem till tråkiga Sverigeland (ångesten, ångesten) inatt så då kan jag stoppa mitt simkort i en annan mobil.

Jag vill bara vara på resande fot tills jag fått nog. Vilket INTE är nu. Så. Det var bara det jag ville säga.

Paris äger och Stockholm suger. Dock tror jag att jag kommer vara en galet harmonisk människa efter att min semester är över. Innerligt lugn. Men nu ska jag fan njuta av Paris ett par sista älskade timmar.

Censur, censur, censur!

Ibland har man inga vettiga ord för det man vill säga. Ingenting räcker, det går inte att få med allt. De fem första meningarna i mitt skrivblock är egentligen de mest beskrivande, mest sanna. Men det är för privat. Det börjar åtminstone såhär:

När jag står i den kvava metrovagnen i Paris händer det. Jag minns. Din tunga, dina händer, din doft. (Resten censureras fan.)

Det var bara det jag ville säga. Jag är i Montmartre, Paris, och lever fasiken livet. Fransoser är fan så fina så.

Bakgrundsbilden på mobilen har bytts ut från blommor i en skog i Stockholm till utsikten från Sacre Coeur.

Brev till mig själv

11 juni 2013
Det kan inte fortsätta att vara såhär. Det du gör mot dig själv, det hjälper dig inte på något sätt. Det är inte hälsosamt. Trots att du inte tycker att det är en så stor grej, så vet jag att du innerst inne börjar se varningsklockorna. Låt oss börja med de minst konstiga sakerna.

Idag, på fyllan tog du av dina leggins, utan att komma ihåg det. Det betyder alltså att du snörade upp dina Dr Martens, tog av dom, tog av dina leggins, och sedan snörade på dig dina skor igen. Något du tycker är ganska omständigt i vanliga fall, kommer du nu inte ihåg. Det visade sig senare att dom var blöta, förmodligen därför du tog av dig dom, men du har inget som helst minne av detta. Nu, några dar efter detta, kommer du ihåg att du satt vid något som liknar vatten i dina minnen, och din kompis pratar med dig men du kommer inte ihåg vad hon eller du säger, annat än att du när ni ska gå därifrån påpekar att dina leggins är blöta.

Din vodka, följde inte med dig hem. Du hade med dig en hel flaska, 700 ml dit, och när du kom hem hade du inte med dig någonting alls. För dina vänner hämtade din väska åt dig när du var borta och grät.

Du vet inte hur det började den här gången, men du vet att du började gråta. Som fan. Du hade på dig ögonskugga, eyeliner, läppstift, allt detta grät du bort. Slutsatsen är att du måste ha gråtit hur mycket som helst. Det du vet, är att du sprang iväg, och var galet dramatisk. Sen vaknar du upp av att du ligger i skogen och är väldigt trött. Alltså har du gått in i ett skogsparti i Rålambshovsparken för du ville bort från dina vänner, och sen var du så trött att du somnade. Dagen efter, när du vaknade, hade du hela skogen i ditt hår och din kjol var fläckig och luktade jord.

Du rökte på. Och det är inte mycket av det som du kommer ihåg, förutom att du hittade ett par människor och stod och pratade med dom, när dina vänner kom. Och du tror att ditt rebelliska jag blev arg över att de ville gå, så du frågade den ena (som helt plötsligt stod och rökte på? Märkte du inget?) om du fick, och sen brände det till i din hals.

Efter det, är du ganska så säker på att du sprang iväg igen. Kanske var det då du låg i skogen? Vilket fall som helst försökte du gömma dig för dina vänner, vilket inte gick så jävla bra för du var jäkligt full. Du såg och hörde i alla fall din bästa vän upprört gråta, för hon tyckte att det var ditt fel att du rökt på. Trots att du visste att du borde gå dit, och säga att det inte alls var så, så är du ganska säker på att du inte gjorde det för du insåg att du inte kunde hantera det.

Sen hade du ett jättefascinerande och djupt samtal med din bästa kompis pojkvän när ni gick till nattbussen. Och såhär i efterhand... så vet jag inte hur allt kunde bli som det blev. I början på kvällen hade du haft ett himla trevligt samtal om spel. Man kan fråga sig hur många fler trevliga samtal du skulle kunna haft om du inte druckit så mycket.

När du äntligen är nästan hemma igen och bara ska gå och hämta din cykel på stationen en bit bort, gråter du hela vägen dit och nästan hela vägen hem när du hämtat din cykel. Du vet inte varför, inget ledsamt har egentligen hänt, men fan vad du var ledsen.

Du tycker inte att det är dags att sluta nu? För sanningen är att du hade det så jävla trevligt den kvällen, innan  du spårade ut. Innan du spårade ut, var du då hög på bara stämningen, och så jävla glad över att sitta i en park med vänner, och deras vänner. Allt var bara så jävla bra. Men genom att dricka lite till vodka förstörde du det, frivilligt. Du tror att du bara drack fyra muggar, med vodka och juice, men du har så stora minnesluckor, du såg inte övergången till att det började mörkna ute, plötsligt var det bara mörkt, att du lika väl skulle kunna ha druckit mycket mer.

Det här var en avskedsfest till en kompis som skulle åka utomlands i tre veckor. Och snart är du utomlands i en månad. Var det ett så bra sätt att säga hejdå till dina vänner? Kommer inte du ihåg hur stolt du varit över att du haft så bra fyllor den senaste tiden? Inga snedfyllor, bara ren och skär glädje och perfektion och ååååh så trevligt? I och med denna fylla, har du just dragit ned dig själv i skiten igen och förstört ditt goda mönster. Men istället för att klanka ned på dig själv alldeles för mycket, ska du se detta som en utmaning. Till att få perfekta fyllor. Komma fram den exakta kombinationen alkohol som krävs för att allt ska bli bra, och sen veta vart gränsen går. Lära dig att 1. du behöver inte dricka så fort och 2. det är kul att vara lagom full. För det kan inte fortsätta bli såhär, du måste åtminstone försöka att sluta. Det känns nästan destruktivt det du gör, trots att du aldrig skulle erkänna det. Lite som att man står på vågen och tänker "bara lite till, bara lite till". Det finns olika typer av destruktivitet, men att du medvetet utsätter dig för situationer när du vet att det kan sluta i tårar och dramatik, är bara dumt. Åtminstone är du i detta nu villig att ändras. Må det fortsätta på det spåret.

Jag vet ej

Jag vill ha en blogg där jag är helt anonym. Där jag kan skriva precis vad som helst utan rädslan över att jag ska hänga ut någon, att någon ska få reda på vem det är jag pratar om. Vill inte känna att jag håller inne saker utav den anledningen.

Jag ska nog skaffa en sådan blogg. Och jag är ledsen men jag vet inte om jag kommer publicera något här då. Eller så kommer jag det, bara att jag skiljer på vissa saker. Vi får se hur det blir. Jag trivs dock här, får nog ta och lyssna på vad jag känner.

Min hals gör ont, magen likaså och det känns som att något är fel trots att jag just bokade en resa till Paris som ska bli fantastisk.

(Blev sjuk efter att jag skrev detta. Skönt att veta att det var därför något kändes fel.)

Lite så som det är just nu

Det enda jag lyssnar på är reggae och lugn musik (Keaton Henson t ex), det enda jag äter är risotto toppad med chevréost (har dock ej ätit detta idag, hur ska det sluta?), det enda jag dricker är latte och Fanta och cola och kaffe med mjölk och jag har aldrig haft så mycket utgifter som förra månaden då de främsta utgifterna var mat och alkohol. Och så kommer det fortsätta att vara. Båda mina chefer har börjat kalla mig livsnjutaren, vilket är smått fantastiskt, hela dagen har jag läst läst läst (DN, bloggar) och skrivit och legat på studsmattan och svettats och jag tror att jag har börjat läsa böcker trots att det går väldigt segt. Min cykel är nyrenoverad (tack snälla snälla pappa för hjälpen), mina naglar är alldeles för färgglada och jag känner hur det riktigt spritter inom mig i att göra små fina planer över mitt liv hela hela tiden. Nu ska jag gå och organisera mina bambupinnar för de växer som bara den och måste få större vaser.

Vad har en människa och en hund gemensamt med en bänk

Sms till vän: " Haha jag åkte just förbi en bänk. På bänken satt en människa. Och en hund."

Första, andra och tredje steget

Okej första steget var att inte höra av mig till dig när jag är full (oj så jag tjatar). Nästa steg får bli att inte prata om dig på fyllan. Sista steget (känns så himla långt borta) är att inte ens tänka på dig när jag dricker.

Världen skulle sluta stå ut med mig, detta fenonem

Och jag undrar vad du skulle ha tänkt om du vetat att jag skriver en massa texter om dig och publicerar dessa här istället för att bara skicka det till dig. Världen skulle slippa utstå detta.

Två glas vin x2

Två glas vin nära inpå varandra. Sen en paus. Sen två glas vin nära inpå varandra igen och man blir såhär. Världen rör på sig lite grann, och javisst man kunde dragit vidare bara för det sociala samspelet mellan vänner men ibland är det så himla skönt att ta sista pendeln hem och sova. Tänka på dig men samtidigt känna att man har något slags övertag (jag messar inte, jag messar inte, jag messar inte!). Inte vara det minsta rädd på vägen hem från stationen trots att mörkret är runt omkring en. Bli sugen på spaghetti carbonara men mest bara vilja borsta tänderna, dricka vatten och ta bort sminket.

Du ockuperar min hjärna

Och jag behärskar mig. Skriver inget. Trots att jag verkligen vill. Trots att du ockuperar min jävla hjärna.

Egentligen tror jag inte det skulle vara en sån jävla grej. Om jag hörde av mig. Men jag känner mig så jävla duktig som inte gör det och inte gjort det på ett tag så jag kan fan inte fucka upp det nu. Kan fan inte förstöra det.

Vad är fel och vad är rätt?

Och jag kan inte bestämma mig för om jag ska sms:a dig eller inte. Plötsligt känns det inte helt fel. Behärskar mig dock för nu.

Jag kommer att vänta

Och det är ju inte så det är. Att jag inte bryr mig. Att jag inte kommer att vänta på dig. Att jag inte klarar av dig (det är inte något jag kan veta, eller hur?). En del av mig tror att jag alltid kommer att bry mig om dig. Och jag vet inte vad jag tycker om det.

Hatar dig men hatar mig mest

Jag hatar att jag tänker på dig nu. Hatar. Hatar. Hatar dig men hatar nog mest mig för det. Vill inte dra in dig i det här, trots att du är orsaken till det. Det är inte ditt fel, allting är mitt fel och jag hoppas att du  aldrig förlåter mig för jag förtjänar det fan inte.

Och förlåt. Förlåt fina du för att jag skriver det här på en internetsida och inte till dig. Känner mest att jag inte vill utsätta dig för... mig. Att det är bäst för dig att inte höra det här.

Jag vet inte vad meningen är

Och jag tänker att fan vad jag stark jag är som inte sms:ar dig. Men det handlar nog inte riktigt om det. Jag står ensam vid min väg ute på landet, lyssnar på Bon Iver, tänker att jag borde gå tillbaks dit, men tänker samtidigt alldeles, alldeles för mycket på dig. Dig?! I detta sammanhang? Jag känner dig inte ens på det viset tycker jag. Nu tänker jag nog sätta mig ned och dricka vitt vin.

Jag hör mina vänner skrika av lycka där inne. Känner att de nog kommer komma ut snart och undra vad som hände med mig men jag är inte det minsta ledsen, jag lovar. Vill bara njuta (fryser inte när jag är lite full). Älskar det här. Älskar livet.

Jag vet inte, vet verkligen inte

Och hitills har jag klarat av att inte fyllesms:a dig och en del av mig är så jävla stolt samtidigt som en del av mig är så jävla arg för att jag börjat tänka på dig för flera timmar sen.

Ja, feminism behövs

Och så tar vi alla och läser detta: http://trettiotreanledningar.com/ (som dessutom inte går att länka till från Facebook, ännu en anledning att inte ha Facebook som inte har förstått att Facebook inte är bra) och http://enblommigtekopp.blogg.se/2013/may/de-ar-bra-pa-det-dar-med-unisex-de-dar-american-apparel-2.html och detta http://enblommigtekopp.blogg.se/2013/may/det-stora-inlagget-om-reklam-som-gor-en-forbannad.html och detta http://hanapee.com/blog/2013/05/14/varfor-jag-har-svart-for-american-apparel/ och skäms över dagens samhälle. 2013, kom igen folket, har vi inte kommit längre än såhär?

Blåmärken, blommig klänning och en ständig närvaro av alkohol

Och hela hela tiden lyckas jag få nya blåmärken. På benen främst. Vill gå runt i min blommiga, ryggflashande klänning hela tiden men samhället säger åt mig att det är fel, du måste byta kläder Sofi, du måste byta kläder!  Så jag byter kläder. Har på mig blommiga leggins i regnet och diverse halsdukar jag sveper om min kropp. Någonstans inom mig känner jag något jag inte kan definiera, världen känns så rätt men samtidigt så komplicerad och konstig. Får lite småångest över ekonomin jag har, spenderar alldeles för mycket pengar på "fel" saker (alkohol, mat, alkohol, mat) och inser att alla mina kläder täcker mina axlar, vilket är för varmt nu, för det är ju typ sommar. Antar att det faktiskt är det, sommar. Känns som om jag inte har varit hemma på evigheter, ska bort från huset senast fredag igen, men jag gillar det, gillar känslan av att livet är flyktigt och det är bara ta sitt pick och pack och försvinna iväg någonstans och vara med om en massa äventyr och dricka för mycket alkohol, för det är sånt man gör, alkohol är kul, och det är inget fel med att erkänna det trots att alkohol är så himla konstigt och gör folk så himla ledsna, och aggressiva, och bara allmänt dumma.

P.S. Lyssna på The xx!

If you drink enough vodka it tastes like love

Jag vill kunna skriva om vad som har hänt. Om oss. Men vår relation är för annorlunda, allt jag säger kommer att låta fel så det är bäst att jag bara låter bli. Egentligen vet jag inte om jag har så mycket att säga om saken, men jag kommer på mig själv med att stanna upp. I söndags stod jag kvar i duschen efter att jag torkat mig. Jag bara stod där och log och skrattade för mig själv och stirrade ut i tomma intet. Idag läste jag en bok, en riktigt bra bok, men det slutade alltid med att jag satt framlutad med huvudet vilandes i handen och med en bekymrad men samtidigt lite road blick. Det slutar med att jag alltid tänker på dig. Byter bakgrundsbilden på mobilen till följande citatet som är på bilen. Känns som att allt jag gör är att dricka vodka och ha djupa samtal med vänner. Börjar på en novell som är inspirerad av dig, tror att den kan bli riktigt bra.


(Inser att detta är första inlägget på väldans länge med bild. Känns vuxet, att det har lyckats bli en textblogg. Lite läskigt också. Känns som att jag delger alldeles för mycket saker om mig själv.)


Bildkälla: http://www.zsazsabellagio.blogspot.se/search?updated-max=2013-02-06T07:59:00-08:00&max-results=10

Det behöver inte vara fel

Ska på dop för första gången i mitt liv. Sitter med ett stort paket på tunnelbanan och har på mig pastellfärgade kläder. Trots att det strider mot mina värdegrunder tänker jag gå på detta dop. Jag tänker vara en respekterande människa. Jag tänker socialisera och umgås med folk jag bryr mig om. För är det inte så livet ska vara så vet jag inte hur det ska vara. Får leende blickar av ett kompisgäng som sätter sig vid mig. Glatt ler jag tillbaks. Livet är allt bra.

Jag vill skriva fyllesms till dig men ingenting spelar någon roll

Och jag är bara så jävla irriterad över att alla mina tankar handlar om dig. Jag vägrar. Orkar inte med det här.

Att vara jag

Kan någon bara hindra mig från att sms:a dig nu?

(Jag är full och det är helt okej.)

Allt och lite till

Skrek just "GLASS! COCOSGLASS!" högt för mig själv. Blev glad när jag öppnade frysen för att hämta is. Att jag sedan inte är särskilt sugen på socker, utan bara tog en minimal sked för att känna smaken är en annan sak. Det är för varmt inomhus, skriker till när jag får ett sms för det är så tyst här (förutom den dånade musiken, Lana Del Rey, ah), tänker att det är tusen grejer jag vill göra: läsa, skriva, städa, hoppa studsmatta, prata, lyssna, dricka, blir pirrig av att bara tänka på hur fina människor jag har runt omkring mig och hur extremt jävla fantastiskt det är att ha samtal med folk som känner en alldeles för väl för att egentligen vara hälsosamt.

Lägesuppdatering: mitt liv

Jag kommer hem någon timme efter att föräldrarna åkt ut till landstället. Ensam hemma i fyra dagar, och jag har redan börjat äta chevréost med rödlök. Ska bli spännande att se hur många kilon man kan gå ned genom, att äta en kost nästan endast bestående av chevréost. Skämt åsido ska jag gå och baka schackrutor nu, men mycket ost kommer det att bli. General Knas spelas alldeles för högt i högtalarna, jag har sovit tre och en halv timme, mina naglar bet jag just av, jag har ett konstigt format blåmärke på låret efter nattens fantastiska äventyr och jag känner på mig att den här veckan kommer bli riktigt jäkla bra.

Stockholm smälter

Ja, snön alltså. Den smälter i min förort också och det är så sabla fantastiskt. Har nagellack i alldeles för gälla färger för vissas smak, klär mig i blus och kjol och bryter mitt mönster: har haft shorts och skjorta i någon vecka. Har på mig kavaj och tröja men det är för varmt. Ogillar paraplyer och känner etr sug efter att skriva och läsa men gör det aldrig. Imorgon blir det kjol och blus igen, dock andra plagg, ska leta fram ett par solglasögon och måla på nytt nagellack. Åker pendeltåg på vet inte hur länge som helst, känner mig naken utan läppstift och får en blick av en främling på Götgatan och blicken den säger "jag gillar det jag ser men det gör mig bekymrad och jag skulle aldrig välja någon som du trots att jag gärna ligger med dig i tankarna". Jo men allvarligt, det var vad den sa. Går av vid min station och det luktar majbrasa och solen skiner och det känns som om den kommer göra det för evigt.

Välkommen våren, vi har alla saknat dig.

Att inte veta

Skickar in ansökan till att börja studera i höst och inser att jag inte riktigt vet vad jag vill i mitt liv. Är sugen på mycket, men känner samtidigt att jag just börjat komma in i arbetslivet på riktigt och vill att det ska bli en rutin, vill komma in i det helt och hållet. Vill jobba. Vill samtidigt läsa någon minimal kurs. Vill allt, samtidigt.

Målar naglarna i gälla färger men undrar vad som egentligen betyder något i livet. Går med luvan över huvudet på ett soligt södermalm men går runt och tänker, tänker, tänker så himla mycket på allt och lite till att jag inte riktigt förstår själv att jag inte blir mer förvirrad.

Planerar småsaker i mitt liv men lyckas aldrig lista ut vart allt leder. Kanske behöver man inte riktigt veta allt. Kanske går det bra att bara vara, precis där man är just nu.

Vem är jag?

Jag vill bara att någon, vem som helst, ser mig i ögonen och bekräftar att jag finns.

Måste alltid en svensk besitta de tre V:en - vit, volvo, villa?

Måste alltid en svensk besitta de tre V:en - vit, villa, volvo?
Folk säger att Sverige är ett accepterande land. Att saker som homofobi, rasism och diskriminering knappt existerar överhuvudtaget i detta avlånga land. Men hur accepterande är det egentligen att göra slumpmässiga ID-kontroller på folk som inte passar in i det stereotypiskt tråkiga, svenska utseendet? Låt denna historia visa för er att vara svensk inte handlar om att se ut på ett visst sätt. 

Idag stod jag och väntade på kompis vid T-centralen, utanför ICA. Jag ser poliserna innanför spärrarna och tänker att de inte borde vara där, det är inte okej att de står och tittar sådär suspekt på alla som tydligen inte ser ut att vara svenskar (vem har för övrigt rätten att göra en sådan bedömning?). De är alla vita, medelålders män och de står där bredbenta och med något hårt i blicken, de är som redo för krig. Minuterna går, min vän dröjer och då händer det som inte får ske i dagens samhälle, år 2013. Två poliser går fram till en kille som står i ett kompisgäng bredvid mig och frågar om han har ID på sig. Han stammar fram något jag inte uppfattar, varpå poliserna tar tag i honom och går bort med honom in på Pressbyrån. Efter det hör jag inte mer av samtalet. Men jag ser fortfarande vad som händer. 

Stämningen runt omkring mig ändras drastiskt, det är inte bara jag som noterar vad som sker. Hans vänner ser förbryllade ut, riktigt chockade, som om de inte förstår vad som sker. De har just stått och skrattat högt och glatt, nu är det ett tyst mummel som utbyts. Personer runt omkring mig stannar upp, tittar på poliserna som släpat iväg den stackars killen och de ser på det hela med samma avsmak i blicken som jag. Vi tittar på varandra, på killen, på poliserna, på varandra och så tillbaks på poliserna igen. Vi väntar på vad som ska ske. Men det är inte med skräckblandad förtjusning vi väntar, det är med förhöjd puls och mord i blicken vi ser situationen fortgå. En sådär riktigt äcklad blick har vi allesammans. Den enda som inte har en äcklad blick är killen som står mellan två biffiga poliser. Han ser inte äcklad ut. Han ser inte skyldig ut. Han ser inte ens förbannat ut. Han ser rädd ut. Han ser ut att vara riktigt rädd och förvirrad. Jag kan nästan se hans tankar; det ser ut som om han tänker "varför jag? Vad har jag gjort?". Kan det förklaras, det som händer denna kille? Kan man på något sätt rättfärdiga polisens beteende mot denna människa? Går det att bortse denna psykiska förnedring och säga att det leder till ”ett bra syfte” att papperslösa utvisas? 

När jag står och ser denna situation utspelas vill jag bara skrika. Min första reaktion är att klampa fram till poliserna och säga att såhär gör man inte, detta är inte okej, vad håller ni egentligen på med? Det är så jag är skapt, jag säger ifrån när jag ser något oacceptabelt hända. Men någonting stoppar mig. Kanske vetenskapen om att det är poliser som faktiskt står och frågar ut en alldeles oskyldig människa. Jag blir som paralyserad, det kokar inombords men på något plan tänker jag att det är inte dessa två poliser som har bestämt att de ska leta papperslösa, de gör bara som de blivit tillsagda. Det går högre upp än så. Vilket borde ha varit än mer anledning för mig att reagera, men jag står still och bara ser på. Jag är en av personerna jag föraktar när det kommer till känsliga situationer. Jag är personen som iakttar, ser att någonting är fel, men ingriper inte på grund av för mig outgrundliga skäl. 

Låt oss fråga oss själva vad denna kille gjort fel. Det enda han har gjort är att ha stått och skrattat och haft kul med ett par kompisar klockan tio i sex på T-centralen en onsdagskväll i mars. Ändå ska det harmlösa beteendet ifrågasättas, enbart för att han råkar ha ”fel” hudfärg och tala ”fel” språk. För vad som någon minut senare framkom var att killen hade alldeles perfekta ID-handlingar, han var inte papperslös och inte utländsk. Så, kära poliskonstaplar, nu vet ni att en svensk kan se ut precis hur som helst. Visst är det fantastiskt? 

Folk säger att Sverige är ett accepterande land. Att saker som homofobi, rasism eller diskriminering knappt existerar överhuvudtaget. Skrapar man på ytan bakom denna perfekta fasad inser man fort att så inte är fallet. Ni som är naiva nog att tro att dessa frågor inte är värda att lyfta i Sverige då vi har kommit så långt i vår utveckling: grattis, ni har haft tur, ni har fötts i en accepterad grupp. Förmodligen är ingen av er htbq-person eller icke vit. Ni har inte hamnat i någon av andra de grupper som blir utsatta och ifrågasatta bara för att de inte passar in i samhällets normer. Välkommen till den bistra sanningen: Sverige är inte ett så accepterande land som ni tror. När ni nu förstått detta är det dags att göra något åt det, och låt oss börja med att få polisen att sluta göra ID-kontroll på människor i tunnelbanan, vare sig de är papperslösa, svenskar eller utlänningar. För allvarligt talat, vad spelar det för roll? Vi är alla människor och det är dags att ni börjar behandla oss alla med likvärdig respekt. 




Läs dessutom detta http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask av den utomordentligt duktiga Jonas Hassen Khemiri.

Det är på natten man är som mest produktiv

Det vet vi väl alla?
Skriver långa listor på vad som är fel med vissa jobb (ej mitt närvarande, vill jag starkt påpeka, det är underbart), funderar på att gå med i facket, Unionen kanske, försöker styra upp mitt liv, skriver upp telefonnummer jag borde ringa i min almanacka som jag aldrig använder, lyssnar på pepp musik som jag ibland inte hör för jag är fokuserad på det jag gör, laddar ned senaste uppdateringen till Battlefield, skriver 5 års dagbok och får ångest över att jag inte skrivit där under de senaste viktiga månaderna i mitt liv. Och så skriver jag en låååååång text om ID-kontrollerna som sker i tunnelbanan för närvarande.

Män + tumvantar = sant

Det är någonting med män och tumvantar. De har det där lilla extra.

Det betyder inget, eller hur?

Det behöver inte betyda något när en kollega mitt i ett samtal pausar för att säga att ens kappa är fin, att den ser fransk ut, eller hur? Eller hur?!

Det betyder inget

Bra, då har vi kommit fram till det. Då ska jag bara få in det i min överanalyserande, tröga hjärna. Det betyder inget alls. Och just för att det inte betyder något ska jag inte tänka på detta, eller hur? Eller hur?! Det betyder inget.

Var går gränsen för din acceptans och varför var jag tvungen att gå över den?

Jag är inte perfekt, okej? Jag trodde vi alla hade konstaterat det, inklusive du. Varför blev du förvånad, om du redan visste? Varför var du inte så accepterande som du nyss var? Var går gränsen för din acceptans och varför var jag tvungen att gå över den? Varför hamnar jag alltid här, trött och sliten mitt i natten, som vanligt? Jag trodde jag hade slutat att vara den här personen, eller i alla fall gömt henne långt, långt inom mig.

Bebisen tuggar på mitt turkosa armband: situationer med kärlek

Ibland drar jag mig undan när jag befinner mig i sociala sammanhang. Känner att jag inte får den plats jag behöver, den uppmärksamhet man ger sina vänner. Idag, efter 7 timmar med släkt drar jag mig undan ett par minuter av en helt annan anledning: för att bearbeta alla intryck. Sitter på golvet och gullar ensam med en bebis i minst en halvtimme, lyssnar på tal om en stark vänskap och motgångar i livet, bara njuter och lever och skrattar och hjärtat bara klappar och man känner att i vissa sammanhang gör man sig riktigt bra som person, man verkligen lever. Det enda jag saknar, är det jag föreställer mig: ett par armar runt om mig, en hand som håller min, en närhet som bara existerar och en person som finns där, som ser mig, läser av mig och sammanhanget jag är i och förstår att jag mår så bra av sånt här.

Faktorer som får en att må bra

Kanske är det fel att göra 4 utropstecken i ett sms istället för punkter. Men ibland är man så upprymd att det inte spelar någon större rol. Reggae, matos, fantastiskt väder, syster, landställe, promenad med ett avslut med springande/jogging: faktorer som får en att må bra.

Vad världen vore enklare om...

Vad världen vore enklare om alla våldtäktsoffer inte kände skuld och skam över det som hänt. Om de insåg att en våldtäkt inte behöver handla om våld, skrik och gråt. Om samhällets syn på våldtäkt ändrades och folk insåg att det inte på något vis är mer acceptabelt ifall tjejen klätt sig i "utmanande kläder". Det är aldrig någonsin okej med våldtäkt, vad än omständigheterna tyder på. Och inte är det konstigt att människor känner skuld när samhållet och media i stort sett säger åt människor vad de ska tycka.

"Återbruk och återvinning för framtidens bomull"

"För att producera ett kilo bomull kan det gå åt upp till 20 000 liter vatten och dessa enorma mängder förbrukas i delar av världen där vattenbrist redan är ett problem.
Odling av konventionell bomull kräver stora mängder bekämpningsmedem, som många gånger är så dyra att odlaren tar lån för att ha råd. Slår skörden sedan fel står familjen kvar med skulderna, men utan försörjning. För många indiska bönder har skammen efter ett sådant misslyckande blivit så stor att självmord känns som enda utvägen. Under de senaste 16 åren har 250 000 bönder begått självmord i det indiska bomullsbältet, kulmen var 2009 då 17 000 människor tog sina liv, många efter att ha druckit de bekämpningsmedel som skulle används på bomullsfälten." - Ur artikeln "Återbruk och återvinning för framtidens bomull" i Erikshjälpens inspirationsmagasin från 2013

Ännu fler anledningar att handla second hand, eller hur människor? Ibland är det inte så svårt att göra ett aktivt val.

Musiken spelas lagom högt för att kunna ha ett samtal

Vaeför inte dricka drinkar med en kompis på en måndagskväll på en bar på Östgötagatan där Barry White spelas i högtalarna? Vardagar är underskattade när det kommer utgång (och många andra saker).

Bebis x2

Jag går runt och säger: "Baby bebis bebis baby."

Min bror sjunger, en egenkomponerad text till melodin från "Tre pepparkaksgubbar".
"Det kommer en bebis från bebisbebisland. Den kryper, den spyr, den bajsar ibland."

Lägesrapport

Förrgår
Tar bort mitt nagellack, förundras över hur länge det har hållit, blir glad när jag märker att jag fått lite, lite längd på naglarna. Blir sjuk. Äter två mackor, dricker en halv latte och äter lite glass under hela dagen.

Igår
Är sjuk, våndas lite över det, biter ned några naglar. Blir lite förvånad när jag känner hunger på kvällen, äter.

Idag
Lite feber kvar, ätit ett par mackor under dagen, bitit ned precis alla naglar. Sovit 14 och en halv timme.

Imorgon
Jag tänker mig svart byxdress, massa frågor, tankar, intryck. Tror det kommer bli riktigt bra det här. Sen, hem och äta och sova. Och prata.

Ofta vill jag inte att mina tankar ska bli hörda

Nej men allvarligt nu. Varför tar jag bara inte och avslutar mina ord här och bara... låter tankarna eka i mitt huvud? Varför? Ofta vill jag inte att mina tankar ska bli hörda. Jag vill inte ens höra dom själv.

Varför skriver jag här?

Ibland undrar jag varför jag skriver. Här. Vad är meningen med det. Ibland undrar jag, för när det känns som om tomheten inom mig behöver fyllas ut med något (ja vad?) vänder jag mig hit. Men jag vet inte allvarligt talat vad jag får ut det. Jag vet inte vad det ger mig. Egentligen vet jag nog, att det på något vis känns bra, att dela ut det i cybervärlden, men det känns inte alltid logiskt. Ibland vill jag bara skriva alla mina framtida ord i ett skrivblock och låta det vara nog, låta de bo där, inte här. För att det är personligt. För att ingen egentligen förutom jag behöver/bör/borde ta del av mina ord. Ändå skriver jag här, och jag undrar om det mer är så att jag pinar andra än mig själv genom att skriva här. Det hade varit skillnad, kanske, om jag visste att det gav någon något. Men nu? Jag sitter och lyssnar på King Charles och mina ben gör ont för jag suttit still i samma ställning för länge och jag bara tänker, tänker, tänker, men varför skriver jag vad jag tänker? Varför låter jag er ta del av mitt innersta, när det bara är jag som uppskattar det? Jag menar inte att låta negativ, det gör mig egentligen inget, det är bara så komiskt och så väldigt konstigt att man inte håller vissa saker för sig själv bara.

Hm. Får se om jag tar bort det jag just skrev. Vissa saker är så väldigt orelevanta för andra. Varför har jag ens skapat en blogg? Jag är inte en bloggerska, jag erkänner väldigt sällan att jag har en blogg och jag vill för allt i världen inte att någon ska kunna förknippa mig med den då den är så... så... jag vet inte vad... olik mig? Om man känner mig och läser det här kan man säkert förstå att det är jag som sitter och skriver det här, men om man inte gör det... varför läser man då det här?

Ibland är det skönt att lämna vissa platser utan att folk märker det. (Jag menar INTE livet, sådant tänkande är inte okej för någon.)

Först ska jag få njuta (pinas, plågas, äcklas)

Ja, jag vet att det är åt helvete. När man tänker såhär. När man fokuserar på snygga, charmiga män, istället för att fokusera på den livsomvälvande nyhet man är med om (i alla fall känns den så väldigt relevant just nu).  Eller för att beskriva lite bättre: en man. En snygg, charmig man. Som är alldeles fel person att tycka någonting någonting någonting någonting någonting alls sådant om egentligen. Och det blir inte bättre för att man faktiskt vet att människan spanat in en vid fler än ett tillfälle, det går inte att förneka vissa blickar. Speciellt inte när människan ser rakt på en, tittar på en uppifrån och ned och verkligen SER; INSPEKTERAR en. Men kanske är det svårt att inte titta på mig när jag är så färgglad som jag så ofta är? Kanske är det inte konstigt att han tittat? Till och med föräldrarna sa att folk tittade på mina kläder idag när vi var och handlade i mataffären. Kanske är det förklarligt, det är det jag vill slå in i mitt huvud. Att det inte är konstigare att han tittar på mig än att gubben i affären med den lila systembolaget-kassen i handen ser på mig när jag går runt och visslar och handlar mat. Varför kan jag inte få in det i mitt huvud? Varför kan jag inte få in det i mitt huvud? Varför måste jag överanalysera? Varför kan jag inte bara släppa det? Tänka att, jaha, men så trevligt, han ser mig, so what?

Ja, jag bestämmer mig nu. Jag ska släppa det. Nu bestämmer jag mig igen, jag ska inte tänka såhär mer. Inte när det blir måndag. Jag ska slå mig själv mentalt varje gång jag kommer på mig själv att ha olika samtal med honom (eller andra människor) i huvudet. Men först ska jag få njuta (pinas, plågas, äcklas) i tre dagar till. Men på måndag ska det vara över, och så är det bara.

Sluta, sluta, sluta. Jag måste sluta. Bara ge upp fåniga tankar och fokusera på det viktiga. Och det viktiga, det är inte han. Inte för mig. Han är inte viktig för mig. Så, nu har jag konstaterat det. Skönt. Helvete, varför måste vissa människor vara så himla charmiga?




(Låt mig tillägga att det här är ett glatt inlägg. Jag är glad. Jag är bara inte så glad på mina tankar.)

Attraktion har inte alltid en ålder

Vissa människor, bara... har det där. Det där man vill ha hos en människa för att man ska kunna dras till den, bli intresserad, attraherad, om så bara i tanken. Då spelar det ingen roll att det är nio år mellan dom, attraktion har inte alltid en ålder. Man kan inte alltid definiera en känsla, speciellt inte när den kommer som mest oväntat och på ett olämpligt ställe: det är en flyktig tanke och jag ska släppa den, jag lovar, men jag tänker hålla i den lite till, om så bara för ett litet ögonblick, för jag gillar den så. Ibland gillar, till och med älskar man sina tankar, just för att de är bara det: tankar. Inte verklighet.

Baka kakor, lalala

Ihihihihi. Ihihihhi. Hihihihi. Hihihihihi. Jag går och bara ler. Ska baka mördegskakor nu med en tvist av någonting... hm. Kokos kanske. Mest bara för att. För att jag är glad. Och baka kakor passar mitt humör alldeles utmärkt. BAKDAGS, hihi, jag är så glad.

Så, för att summera mitt liv

Jag är FRI.
Attraktion har ingen ålder. (Ibland.) Och kanske måste det få vara så.
Jag står och hoppar av lycka i köket. Upp och ned.
Var femte minut eller oftare, var tredje kanske, börjar jag skratta eller le för mig själv.
Jag har samtal i mitt huvud med anfra människor, främst folk jag känner, där jag berättar hur glad jag är och varför och i varje scenario jag hamnar i är jag så sprudlande glad.
Visslar, sjunger, skrattar, ler och tänker om än lite mer än vanligt.
Återupptäcker gammal musik i mobilen som blir som nyupptäckt.
Spelar The Sims för första gången på X antal år. Tänker "vad fan, det här är ju inte kul, INGET HÄNDER". Spelar Battlefield istället, sätter C4 på tanks och råkar ta livet av mig samtidigt som jag spränger tanks i luften.
Har nog aldrig önskat så innerligt att föräldrarna ska komma hem som när man var liten och bara SPRAAAAAAANG till ytterdörren när man hörde den slå igen och kramade om föräldrarna.

Måste gå iväg och spela Battlefield för att få ut all överskottsenergi.

Denna harmoni, detta innerliga lugn!

Jag suckar av innerlig harmoni och ett lugn som har spridits i min kropp. Och på bara några timmar försvinner alla tankar, all hets, all ångest och ersätts med fullkomlig lycka. Livet är för jävligt jävla bra och det är något som nu går att applicera på större delen av mitt liv, inte bara vissa stunder. Om jag skulle vetat att det skulle blivit såhär bra skulle jag aldrig ha behövt kämpa så länge, jag kunde bara sagt till mig själv att "det här går inte längre och det är ingenting fel eller skämmigt med det"
Ah, denna harmoni. Detta innerliga lugn.

Jag undrar hur det är att vara en fågel

Veckla ut sina vingar för första gången och flyga iväg. Inse att det var det man var född till att göra.

Vad har jag för problem som är stort nog att fälla massa tårar över?

Nyss
Borstar tänderna och gråter samtidigt.
Nu
Sitter i mörkret på badrumsgolvet och gråter. Vet inte om det är synd om mig eller om jag bara är patetisk. Tror jag har feber, känner mig varm men fryser samtidigt. Jag vet vad problemet är, men jag vet inte vad fan jag ska göra åt det och det är därför jag sitter här. Vad fan är det här? Ska det behöva vara såhär? Och när jag skriver det här gråter jag lite till för jag vet att det inte skulle vara såhär om jag bara inte var i den här livssituationen. Det låter som om det är någon på övervåningen men jag orkar inte, jag orkar inte! Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig, det här är väl ändå inte normalt? Idag satt jag på ett café på IKEA och berättade att jag gått in på toaletten på jobbet i söndags och gråtit av chock och jag inser nu hur sjukt det låter.
Snoret bara rinner och det spelar ingen roll hur mycket jag snyter mig för det kommer bara mer. Jag vill ändå inte säga något till någon om hur det är för det känns inte... inte relevant. Det känns inte givande. Inget känns givande. Jag bara... drömmer mig bort till de andra typer av liv jag skulle kunna ha. Och i ingen av de liven gråter jag i, för det finns inget att gråta över.
Jag har gråtit på jobbet, på väg till jobbet, på väg från jobbet och när jag tänker på jobbet. Sambandet är ganska tydligt, inte sant?
Och jag blir så trött på mig själv och världen för här sitter jag och gråter åt vad fan då? Vad har jag för problem som är stort nog att fälla massvis med tårar över?
Jag vet inte vad jag håller på med eller vad jag ska göra. Inget känns helt rätt. Men jag tänker... att skulle jag berätta för någon (åh herregud jag orkar inte gråta mer, tar tårar aldrig slut?) om det här skulle de se på det objektivt och ge mig någon slags vink om vad jag skulle göra. Och den vinken, hinten, skulle inte säga att jag skulle fortsätta såhär.
Vilken sabla tur för min inkomsts skull att jag inte säger något då. För samtidigt, så mår jag ju så bra. Det är det jag inte riktigt förstår  hur det går ihop. Att jag mår bra och kan övningsköra bil och säga "brum brum" och sedan.... sitta här och tänka "fan fan fan". Kanske handlar det om att jag är en glad person i grunden. Och jag har svårt att se mig själv som deprimerad, det kommer förhoppningsvis aldrig vara jag. När något trots detta gör mig ledsen eller bekymrad trycker jag ihop det till en liten klump för att inte låta det ta över min personlighet och göra mig till en ledsen, sorgsen, person med en tappad själ. Men ibland spricker denna lilla klump och sipprar ut i mina vener och hjärnan exploderar och tårkanalerna sprutar av all innehållen sorg. Ja, jag tror det är så det är. Det är sån jag är. Bra, nu har jag förstått det. Men hur fan lagar man sprickan? Och än mer i ett förebyggande syfte: hur får man den att försvinna, hur får man den att upphöra, hur får man den att aldrig mer dyka upp?

Jag drömde om dig inatt

Att du frågade om jag blev kåt av det där (det som just diskuterades i drömmen, det socialt förbjudna - du och jag i ett förhållande) och när jag skamset sa ja sa du "kom och känn" och det var precis vad jag gjorde. Jag la mig bakom dig på golvet och du förde händerna till ditt bröst, din mage, och jag fick känna. Inget mer än så. Du förstod att jag ville men eftersom jag inte tilllät mig själv att göra någonting sådant erbjöd du mig en utväg och jag tog den. Jag låg där och höll om dig, jag var den stora skeden och jag vet att jag tänkte på det, att ifall jag var den lilla skeden, skulle jag känna ditt stånd emot mig då?

När jag vaknade tänkte jag att det där var en himla konstig dröm och hur kunde jag minnas så många händelser från den? Ville inte riktigt gå upp från sängen trots att jag var utvilad men nu är jag på tunnelbanan och ska hmm fika tror jag med en kompis. Jag undrar verkligen varför jag drömde som jag gjorde.

Normal? Vem, jag? Näe.

Om jag känner för att stryka kläder från halv tolv på natten till klockan ett och lyssna på flera avsnitt "Det svenska psyket" (en serie om den psykiatriska vården på 200-talet) på P1 så får jag väl göra det. Det här med att vara normal och bete sig vanligt måste vara så himla tråkigt.

Åh vad vissa ögonblick får en att stanna upp och njuta om än lite mer

Det känns som att jag hunnit med tusen grejer på bara de nio timmar jag varit vaken. Gått en och en halv timmes promenad i strålande vinterväder, lyssnat på flera radioprogran, bakat scones och gjort varm choklad, lyssnat på musik och skrivit, kollat igenom gamla semesterbilder från två resor som båda skedde 2010, läst körkortsteori, organiserat bokhylla med serveringsfat, tänkt på framtiden.

Dagens bästa citat: "Sofi är fixig. En sån ska man bo med."

Det är så fint när folk säger välmenade saker om en när de inte tror man lyssnar och de säger de bara i förbifarten för det är inte en så stor grej men man lägger det på minnet för man blir glad över att höra saker om en som folk tycker är bra men som man själv inte tänker är så speciellt men som verkligen definierar en som person.

Och dagen är inte ens över men nu börjar något som säkerligen kommer bli en fantastik middag. Den varma chokladen med grädde som blev över från mitt eftermiddagsfika som sedan kommer avnjutas blir bli som grädde på moset, hihi. Åh vad livet äe bra ibland. Åh vad vissa ögonblick får en att stanna upp och njuta om än lite mer.