Tack för att du finns

Jag vill skratta, jubla och gråta samtidigt. Pratade just med min farmor i telefon. "Tack för att du finns", sa hon med eftertryck i rösten.

Nu ska jag gå och jobba i minst tre och en halv timme. Och det känns inte det minsta jobbigt.

Daggmaskarna lever rövare i skogen

i den våta marken och månen och stjärnhimlen visar mig vägen hem. Min helg har fått sig någon konstig rutinform och den involverar att jag nu ska gå in och sätta mig på badrumsgolvet ett tag och skölja av allt, precis allt.

Hur kunde ni ge upp innan det ens började?

Duvorna pickar av spyan på tunnelbanans hållplats och jag inser att jag har rätt. För en gångs skull överanalyserar jag inte, jag bara inser saker. Så. Då vet jag. Komiskt, för nyss tänkte jag att du var en trevlig och social typ. Och jo, det är du, problemet är att du inte vill vara det med mig. Marvellous, nu vet jag. Fascinerande att två människor med samma egenskaper inom loppet av en vecka känt behovet av att avskärms sig från mig. Att de dessutom är främlingar som har fått något sabla jävla tvistad syn av vem jag är (eller vem fan vet, det kanske verkligen är det rätta, sanna jaget) och inte bryr sig om att ens dölja det, det är fan patetiskt. Då är det enbart ni som är patetiska.

Är det ett påhitt, att allt känns såhär bra?

Ställer tillbaks den lilla skvätt vodka där den hör hemma: bakom skjortorna längst in i garderoben. Tänker att när jag dricker upp den ska det vara långsamt och för att det är gott, inte för drickandets skull. Misstänker att det kommer bli någon blandning av fjortisfylla och en ansvarstagande ungdoms drickande, precis som vanligt, men hoppas på förbättring.

Står i provrummet och provar en söt bh och tänker att nä, jag ser inte så illa ut alls. Visslar på jobbet och upptäcker massa med ny musik som jag glatt nynnar till. Men det känns som något saknas. Och jag kan inte definiera vad, det är bara en dov känsla av att någonting inte riktigt stämmer helt.

Det här är fan löjligt

Jag åker hem med en kollega från jobbet. När jag får reda på att han åker samma väg som jag blir jag glad och tänker "nice, någon att roa sig med, sällskap!" men inser väkdigt fort att så är inte fallet. Nu sitter vi i gullmarsplan och väntar på samma buss som vi ska sitta på i tjugo minuter och total tystnad och sen när jag ska gå av kommer jag säga hejdå men det kommer vara allt och så är det. Suck jag orkar inte ens skriva det här. Jag känner mig elak. Men sannigen är den att han suttit och petat på sin mobil ända från första början så nu sitter jag och petar jag också. Så jävla patetiskt livet är ibland. Om en kvart kommer någon säga "det kanske är dags att gå ut" och det är liksom allt. Och jag gör inget för han verkar inte riktigt vilja det och allt är bara knas och dumt. Och sen kommer vi se varann på jobbet och veta att vi är två personer med pinsam tystnad mellan oss och allt är bara idiotiskt. Vad tänker folk i såna här situationer? Hur reagerar folk? Vad vill de? Jag vet att jag vill ta upp min bok och läsa och lyssna på Hofmaestro men det känns respektlöst så istället sitter jag här, petar lite till.
Uppdatering: det gick lite bättre än tänkt men nä. Det är jobbigt att inte känna folk.

Jag gör vad som helst. Vad som helst.

Det har gått åtskilliga timmar de senaste veckorna åt att ligga sömnlös och tänka på jobbet. Så för att sluta upp med det får jag väl addera 70 sidor till på de jag tidigare läst inatt. Allt för att sluta tänka dessa tankar för en liten stund. Börjar bli fruktansvärt trött på mig själv och mina barnsliga fasoner. Man får inte överanalysera något hur länge som helst. Problemet? Jag är inte så sugen på att läsa, är mer sugen på att sova.

Du betyder ingenting då du inte existerar, kom ihåg det

Din dumma fejkade drömvärld, sluta hålla mig uppe på kvällar och nätter. Det är inte det minsta okej.

Det känns som om något borde vara fel, men är det?

Jag mår bra, okej? Jag mår bra psykiskt, kroppen är lite lite mör men det gör mig inget alls. Ändå känner jag något konstigt behov av att berätta för världen att jag faktiskt mår bra, det är som om jag antar att folk tror att jag mår dåligt och är bekymmersam men jag vet inte om det är sant. Det är svårt att må dåligt i en vacker miljö, omgiven av människor man växt upp med. För ett ögonblick, ja på ett och ett halvt dygn är vi en famij igen, som det var förut. Jag har hopptävling med min bror, vi kastar "gris" och jag har fäktningsfajt med honom med överblivna kartongbitar och mamma ser arg ut och säger att vi beter oss som barn och vi brister ut i kör: "men vi är ju barn." Min syster tjuter, imiterar åsnor och är på bushumör och min pappa klappar mig på huvudet när jag förklarar att trädet där gungan hänger är det ultimata gungträdet då det är så långt upp till gungan vilket ger en lång svinghöjd och repen sitter så pass långt ut på grenen att man inte slår i stammen och mamma säger i solen när fikar att hon väntat på det här ögonblicket i tre månader.

Men samtidigt. Jag är lugn, men jag behöver avskärma mig. Behöver en daglig, stor dos av lugnande musik. Behöver en daglig dos Damien Rice, trots att musiken är förknippad med resan till/från jobbet.

Ser gamla saker i ny miljö, vilket borde skrämma skiten ur mig och kännas konstigt och alldeles fel, som ett smyckesskrin där allt inehåll hamnat huller om buller efter att någon skakat på den. Men det är inte så, hysterin kommer aldrig riktigt. Skruvar ihop möbel efter möbel och fixar och donar men innebörden i vad jag gör när jag staplar upp farsans ölglas prydligt på glashyllan slår mig inte helt. Samtidigt ser jag potentialen och tänker på allt jag vill göra här. Alla omgivningar jag vill utforska.

Är jag splittrad, är det så det är?

Låt mig glömma det som är nu

Jag sitter på en trappa vid Gustaf Vasa kyrkan vid Odenplanoch väntar. Ibland gillar jag väntan på saker, man får en liten stund för sig själv. Fråga mig om en månad, och han kommer vara glömd. Men nu är han så nära inpå att och nästan under min hud att det inte går att tränga bort honom. När kommer jag glömma?

We were nothing

Ja fast jag vet inte riktigt. Jag hade inte riktigt tänkt på det på det här viset. Nu är det det enda jag tänker på. Hur allt vore. Det var inte meningen att du skulle bli en tanke. Det var inte ens meningen att du skulle bli en dröm. Nu är du allt och precis ingenting.

Jag beter mig som en omogen, avundsjuk, idiotisk flickvän

Hela dagen har jag tänkt att det är sags att säga farväl till dagdrömmarna och det har delvis blivit bättre, då det är mer negativa tankar som "nej dummer, ni passar inte ihop" och "han är inte så fantatisk som du tror". Allt fu gerade bra tills han började, igen. Han blev sitt skämtsamma jag när stressen lagt sig och vi var fyra kvar i lokalen och då började tankarna igen.

Jag behöver distans. Och när du, när jag skulle sluta, skulle kolla att allt stämde så muttrar du och pratar för dig själv och det är en så jävla fin egenskap. Och jag bara hatar mig själv för jag vet att du är en skön kille, jag bara vet det. Men jag klandrar mig själv för att jag tänker på dig/för det jag tänker om dig. Det är inte ditt fel, att jag är koko. Det är inte dit fel någonstans. Att jag sitter alldeles för mig själv (tack gode gud för det) och tänker att "vad fan håller jag på med, vad gör jag här och han bryr sig inte Sofi och det borde han verkligen inte heller och va fan, sluta FÖR FAN SLUTA."

Du är en så jävla opassande tanke

Och jag tänker fruktansvärt opassande tankar om en främling som jag inte vet något annat om än hans namn. Inte vart han är född, bor eller om han har syskon eller ens hans favoritfärg. Information jag inte vet om jag vill veta vilket är okej för jag kommer aldrig få veta. Tänker att du följer in mig i frysen och bara kysser mig. Mer än så är det inte men det är ändå en underbar dagdröm. När som helst kan någon komma in men det gör inget för vår kyss är så oskyldig att ingen kan ta illa upp och ser de inte att våra läppar vill ha varann? Jag dör lite inombords av att ha såna här fantasier. Det är tumult och stök och galenskap och sällan lugnt i min hjärna. Nu har jag börjat tänka tankar som dessa också. Tidigare var det min fristad, jag hann inte tänka men nu dyker de upp ibland, mer idiotiska och fåniga än någonsin förr.

Det är i mitt huvud det är, bara där

Livet är allt bra fa tatiskt när man efter att man jobbat över på grund av störande kunder och känner sig svettig och ful och äcklig och hungrig och stressad och bara sjukt oakktraktiv får en kommentar från en kollega som har en högre position än en själv och som man spanat in ändå sen han började för en vecka sen som säger: "schysst klädsel." Och man vill bara röra vid honom och tacka honom för att han verkar så underbar men istället säger man ett trött och förvånat tack och hetsar hemåt. Och nu såhär efteråt i kylan på pendeltågsstationen i väntan på ett pendeltåg som inte kommer inom en snar framtid undrar jag varför han sa det. Speciellt när han själv har en så speciell stil. Jag vet att jag själv klär mig lite speciellt kanske men idag hade jag bara en sommarklänning. Vad tänker han? Och om han får se mig i något annat, vad tänker han då? Tänker han ens så? Överanalyserandet har börjat men det värmer mig. Han har en dialekt. Och han frågar mig om jag är ny och jag säger "ja märks det så väl" och sen säger han att nej men man lär sig att hantera saker. Men om det kommer in störande kunder så kan jag säga till honom nästa gång så kan han säga till dom. Gulligt ja, men jag vill inte ge mina bekymmer till någon annan. Speciellt inte någon som har en så fascinerande stil och är så pass snygg på ett coolt sätt. Men ingenting spelar någon roll för det är natt nu och jag är ny och kan ingenting ibland och jag har råkat vara otrevlig mot honom ett par gånger trots att jag bara försöktr vara rolig. Och ingenting spelar någon roll för jag vill hem och sova och duscha av mig allt och inte tänka på klappen han gav mig samtidigt som han sa "bra jobbat" efter att jag hanterat ett par människor som var minst sagt besvärliga. För vet ni vad? Ingenting spelar något roll ibland. Jag kan inte vara mig själv när jag tvingas hetsa och klä mig i en uniform. En del av min personlighet försvinner och trots att det inte är okej så spelar det ingen roll för det är min vardag nu och ingenting har något värde för jag spelar en roll på jobbet och jag vet inte hur jag uppfattas men det spelar ingen roll för det är inte vem jag är, det jag visar. Det är bara komiskt att ingen vet det.

Farmor, det här är till dig

Jag har världens bästa Farmor. Ingen som helst överdrift, hon är bäst. Ville bara förmedla det till hela världen, och det spelar ingen roll vad ni säger, bättre än så kan en farmor inte vara. Jag bara önskar att jag blir någorlunda som henne när jag är i samma ålder. Som säger till sitt barnbarn att jag hoppas att du inte blir överfallen på vägen hem men om det händer kan man bita dom och lämna ett märke. När jag föreslår att man kan sparka också säger hon glatt med ett passande leende "ja på en öm punkt." Och med det i tankarna åker jag efter tre och en halv timmes besök (tiden går extremt fort hos Farmor) hem. Men igen fara, bara för den här gången. Jag kommer snart igen, jag lovar.

Jag vill gnida rumpa mot något annat än en främlings rumpa

Jag åker Popexpressen på Gröna Lund och tänker en klar tanke om att det skulle vara lätt att bli förälskad i mig där och då när håret fladdrar och jag får vara i mitt rätta element med leken och det skojsiga (hittade jag just på ett nytt ord) runt om mig. Åker i en överfylld spårvagn på vägen hem, känner formerna på tjejen som står tätt tryckt mot mig bakifrån, har mitt ansikte en decimeter från min kompis och önskar att jag skulle hamna med dig i såna situationer så vi kunde hångla i en trång vagn där vi hamnat i genanta ställningar med främlingar som dessutom verkar ta tillfället i akt att röra folk. Alla lutar sig mot alla och folk ber om ursäkt för att det verkar som de tafsar trots att de bara försöker exiatera. När spårvagnen stannar och ett fåtal människor går av vrider jag mig och hamnar rumpa mot rumpa med en kille. Jag vill gnida min rumpa mot någonting annat än en främlings rumpa.

Var är du min Honda?

Antingen har man för mycket i huvudet eller så har man brutit sina rutiner (eller möjligen aldrig riktigt kommit in i dom) eller så är man bara ofantligt trött när man kommer till stationen på kvällen och undrar var ens moppe är trots att man gick till bussen (en helt annan station dessutom) den morgonen.

Det är ditt, vårt men framför allt mitt fel

Fattar du inte, ditt jävla svin? Att jag inte har någon rätt att säga något känslomässigt till dig är mitt eget fel. Det är mitt fel att jag känner, tänker och tycker saker om dig. Det är mitt (eller är det ditt?) fel att jag litar på dig och vill dig väl. Det är vårt fel att vi anförtror viktiga djupa saker för varann innan vi berättar dom för människor som vi står närmare och på så vis dras till varandra än mer. Det är mitt fel att ingenting händer. Det är ditt fel att jag vill mer.

Jag vill bara skrika ut att det inte är okej

Går med delar av familjen på IKEA. Mina ögon kliar och jag vill bara skrika ut att det här är inte okej, vi behöver inte alla dessa saker. Konsumptionen är alldeles för hög och pengars värde har ingen betydelse längre. Och jag bara önskar att mina föräldrar hade köpförbud på obestämd tid. Att jag säger att man inte behöver två saker av allt och att vi redan har vissa saker spelar ingen roll. För mina åsikter saknar mening när begäret efter saker har tagit makten över mina föräldrars hjärnor.

Det är det här jag vill, trots att verkligheten tar över alla drömmar

Jag längtar inte för ett ögonblick tillbaks. Det är så skönt att bli en ansvarstagande individ som inte skiter i omvärlden och viktiga saker som berör en.

Jag skulle vilja byta ut mitt liv mot en idyll, går det?

Står och lutar mig mot en bom i Länna och undrar varför folk stressar. Varför saker och ting inte bara tar sin tid, skit samma om det tar galet lång tid, bara man slipper den sabla stressen?
Jag tror jag skulle passa in i ett land som Spanien. Siesta och bara chill, lugn och harmoni. Tid att slappna av. Tänk ändå, att jobba på en restaurang eller butik eller ett café vid väldoftande blommor och allt... allt är bara helt sabla perfekt. Vilket jävla bra liv det vore.