söndag 30 december 2012

Jag har svårt att se det framför mig

Busschaffuören säger "gomorron gomorron" när jag säger "hej" till hen och nu sitter jag på ett skitigt säte - kommer jag hinna, kommer jag hinna? - och kan absolut inte visualisera den värld där det är morgon tio i fyra på natten. Att jag någon gång i mitt framtida liv ska ha gått upp innan tio i fyra för att starta dagen, och tänka, nu är en bra tid att börja denna dag, det har jag svårt att tänka mig.

När jag står och väntar på den försenade bussen kommer tankarna. "Ingen kommer lägga märke till ifall jag dör nu. Eller ja, någon gång kommer de få reda på det, men inte i detta nu."

Nej, jag kommer inte hinna med nattbussen från gullmarsplan. Chaffuören kör alldeles för sakta. Det är nog bara bra, för jag vill gärna inte dö i en bussolycka. Trots att jag har svårt att se det framför mig. Jag, mosad under ett säte i en bussolycka. Blodet rinnandes, ansiktet oigenkännligt och alldeles förstörd. Jag tänkte på eet idag, att sånr där inte händer en själv. Eller någon man känner. Så vem händer det då? Kommer man någon gång sitta på en grå stol i ett sterilt sjukhus och få berättat för sig att en person man känner har blivit mosad i en buss. Och allt för att hon inte bar bussbälte.

Nej det här är inte min dag att dö på. Förhoppningsvis dröjer det. Nu undrar jag bara, väcker man folk om man duschar klockan fem på morgonen? Ha! Nu skrev jag morgon. Kanske går gränsen mellan natt och morgon någon gång vid fyra fem?

Nej, en timme av nitt liv är nog inte värd 341 riksdaler

Jag jobbar 7 och en halv timme utan rast och hinner assistera 141 personer på ett tio timmar långt pass. Åker taxi hem men när jag sitter i sängen, förundrad över att jag redan är hemma, tänker jag att drygt en timme av mitt liv nog inte är värd 341 kronor trots att jag kom hem en timme och tjugo minuter tidigare än om jag åkt kommunalt. Jag vet inte, jag vet bara att idag tänker jag kräva rast och jag har med mig mackot, skorpor och julmust till mat och efter inatt är jag ledig två dagar.

onsdag 26 december 2012

Jag plockar in morgontidningen när jag kommer hem

Klockan är kvart i tre, jag går på fel sida av vägen för det spelar veekligen ingen roll och jag tänker att det är.det ultimata tillfället att kidnappa någon (mig) och våldta mig för trots att jag sms:ar med min bror skulle ingen märka att jag var borta på x antar timmar. Det droppar från himmelen och jag rycker instinktivt till när jag hör det knastrar i snön när den smälter. Jag går sakta, med ett lugn inom mig men känner samtidigt en gnagande känsla av att något är fel för jag ska jobba imorgon (fredag) och jag vill verkligen inte. Så jag knatar vidare och tänker att jag ska göra min sista lediga dag till något riktigt bra för dessa dagar försvann alldeles för fort och jag måste, måste få mig själv att förstå att det är såhär det är nu. Fyra månaders jobb har jah klarat av och jag ska banne mig klara sex till (minst??).

Mystiskt julklapp

Nu får någon ge sig till känna och berätta vem det är som gett mig en mystiskt julbrevsklapp! Jag vill tacka!

tisdag 25 december 2012

Dagens citat, 24 december

Julafton, 24 december 2012, dagens citat:
"Jag har ju läppar man kan sätta läppstift på." - Farmor

"Hon är tuff Sofi med sina färger. Det ska man vara." - Pappa

"Den allvarliga (min syster), den avslappnade (min broder), den glada (jag)." - Pappa

söndag 16 december 2012

Ingen lägger märke till min existens och jag kan inte på fullaste allvar bestämma mig för om det är skönt eller ej.

Mina fötter blir blöta i de kalla skorna, det tar mig en och en halv timme hem istället för en kvart, jag får rast efter att ha jobbat två timmar på ett åttatimmarspass och busschaffuören kör alldeles för fort på en isig väg men jag är lugn. Alldeles lugn och inte det minsta irriterad vilket förvånar mig. Jag borde göra mer väsen ifrån mig, ta mer plats. Inte ens min gula kappa, färgglada ryggsäck och halsduk eller blåa strumpbyxor får mig sticka ut. Ingen lägger märke till min existens och jag kan inte på fullaste allvar bestämma mig för om det är skönt eller ej.

onsdag 12 december 2012

Snart är vi hemma du och jag, jag lovar

Skrivet strax innan det blev den tionde december

Över en timme innan jag slutar mitt pass känner jag det. Tröttheten. Den dyker upp alldeles oanmälad och plötsligt känner jag hur jag behöver stanna upp ibland, luta mig mot något och vila. Sådant har jag inte tid att unna mig så jag arbetar vidare. På bussen hem ger den sig till känna,.och nu kommer den lika hård som en käftsmäll. Med ens försvann den lilla energi som jag försökt samla ihop och kroppen bara skriker. Jag försöker läsa men kroppen vill inte slappna av, och jag våndas. Men jag förstår den inte helt, gör jag undrar vad som är fel. Är du trött och utmattad? Vad är det för skillnad mot andra kvällar/nätter? Varför satt jag i några sekunder nyss och ville gråta när jag inte ens visste vad felet var?

Du ska få vila, du har gjort ditt för idag. Snart är vi hemma, du och jag, jag lovar. Jag vet att det är mycket att begära, men kämpa lite till. Och den här gången gör du det för min skull, inte för kundernas skull. Jag vet att du har fått en tung kartong tappad på din fot, nedkylda fötter.och för lite mat men det är nära nu. Bara lite till, jag lovar att ta hand om dig.

tisdag 4 december 2012

Klädernas doft har förändrats och jag undrar hur något kan dofta så fullkomligt fel

Påminnelse till mig själv: om man lånar ut kläder till andra luktar de inte längre jag när de kommer tillbaks till dess hem: min garderob. De luktar annan lukt än den de haft de senaste åren. Det luktar inte äckligt, det luktar bara alldeles fel. Kom ihåg det nu. Det är dags för dig, kära klänning, kära hängselbyxor, att bli tvättade, och sedan bli använda av mig. Inte förrän då kan de återgå till att lukta normalt igen.

måndag 26 november 2012

Sms som aldrig tar slut

Att skriva ett flera veckor försenat sms halv fem på morgonen om raser bland människan (som jag anser INTE EXISTERAR ÖVERHUVUDTAGET OCH DET FINNS MASSVIS MED FORSKNING OM DET SOM HÅLLER MED MIG (eller om det kanske är så att jag håller med den)) som blir så långt att en konvertering till MMS inte räcker då det jag skrivit är så långt att det konverteras två gånger är nog inte det smartaste. Men det är ta mig fan skit samma och jag skiter fan i om jag får svar eller ej för jag fick ventilera och säga precis allt jag ville. Och där har ni beviset på hur barnslig jag är.

tisdag 20 november 2012

Alla goda ting är tre

Min hjärna består mest av Dumle pepparkaka, Battlefield och män. Och jag älskar det något fruktansvärt.

torsdag 15 november 2012

Folk tittar på mig som om jag vore ett monster

Jag blir så fascinerad, av mig själv.

2008 skrev jag texter, påhittade texter om en kärlek som försvunnit. Men någonstans försökte jag nog förmedla något och det visar sig i meningar som "mina tankar har ingen betydelse" och "Jag har en så stor lust att skylla ifrån mig, ta alla mina misstag jag gjort genom åren och lägga ifrån mig dem" och "de djupaste såren är inombords och de läker aldrig aldrig någonsin, hör du det?". Mina ord handlade om en låtsasvärld där den andra parten gjort något fel och vad jag än gör hjälper det inte. Men de handlar också om att acceptera livet och sig själv och trots att jag hittade på historier med våldsamma män som slår kvinnor och män som lämnat mig och betett sig skit och trots att jag var så inne i dessa världar just då, inser jag nu att de inte bara handlade om misär. Jag försökte förmedla något, och fyra år senare tror jag att jag vet vad det är; acceptans. För mig själv.

Ett och ett halvt år senare, februari 2010 skrev jag texter, knasiga texter om en tillvaro där jag fick det att låta som om jag mådde väldigt dåligt och att ingen märkte det. Ändå skrev jag påhittade saker, om otrohet och ett liv där jag aldrig blev uppskattad. "Rädd för livet", "För vad kan du vara om inte annat skräp? Sopor, redo för att slängas", "man borde hjälpa dom som behöver", och "jag är påhittad" är fraser som etsat sig fast i mitt minne. Ibland kom meningar upp till ytan som inte var fyllda av negativitet, som "Solen är fin" men det jag skrev handlade främst om att jag hade en längtan bort. "Är du möjligen den som kommer och ta mig långt härifrån?" och "jag behöver frihet". I april 2010 åkte jag utomlands, så bort kom jag och jag fick tillslut min frihet.

Idag, november 2012 handlar mina texter mest om min tillvaro. Förvisso är de dramatiska ibland och inte alltid helt sanna, men det känns ändå som att jag nu hittar saker i mitt liv jag kan skriva om och jag är så glad, så väldigt väldigt glad över att jag utvecklats inom mitt skrivande på så vis att jag inte behöver hitta på en misär som inte existerar när jag skriver. Istället tar jag något i mitt liv som är relevant för mig och skriver om det. Och vet ni vad? Det är mycket roligare att skriva saker som jag har blivit inspirerad av från mitt eget liv än bara misär, hemskheter och bläää tråkig tristess.

onsdag 14 november 2012

Ung kvinna bortskänkes mot upphämtning

Känner för att sätta ut en annons på mig själv. Det skulle bli någonting sånt här: UNG KVINNA BORTSKÄNKES MOT UPPHÄMTNING
Kvinnan skänks nu bort av den anledning att hon inte längre är användbar, hennes mänskliga värde har sjunkit ned till noll. En 18 -, nästan 19 årig kvinna som börjar gråta när hon inser att hon måste till jobbet trots att hon har feber och känner sig trött i kroppen är inte längre till någon nytta. Hon är alldeles för vek. Skulle någon vänlig själ trots dessa hemska egenskaper hitta något nöje i denna så väldigt utbytbara själ är de välkomna att ringa följande nummer : xxx.

Men så tänker jag nej, jag måste få vara sjuk. Jag må ha fått ett känsligare psyke på sistone men det är lättare att ta hand om ens fysik så när det brister är det bara att ta itu med det. Jag behöver inte känna mig elak för att en kollega nu fick jobba över på grund av min sjukdom. Alla människor blir sjuka och nu är det min tur.

söndag 11 november 2012

Tänk on du inte yttrat de där orden

Ibland undrar man vad man skulle tänkt om någon inte sagt vissa saker. Vilka tankar man då skulle haft.Och man tänker att de tankarna skulle vara mycket vackare än de man har nu.

onsdag 31 oktober 2012

Barnslig fascination, är det vad det är?

Jag är barnslig, okej?
Jag ligger på golvet på en rosa matta i mitt rum. Nyss låg jag naken i sängen ihopkrupen som ett barn, under färgglada påslakan som liknar ett barns drömvärld. Jag är en barnslig person. Jag älskar färgglada saker, jag älskar att leka, jag älskar att säga obegripliga saker, jag älskar datorspel, jag älskar Yoshi, jag älskar musik som man lyssnade på för tio år sedan, jag älskar pepparkaksdeg och julmust och mjölk och att slicka skålen efter att man bakat och så mycket mer älskar jag. Trots att det inte är sant, är vissa saker av dessa för folk för alltid förknippade med barnslig lycka. Och det må vara så för, och det gör mig inte det minsta, det får mig inte för en sekund att sluta vara förälskad i dessa saker. Men något jag inte är stolt över är mitt barnsliga beteende jag har när det gäller dig. Det skäms jag över, och det är inget jag är stolt över och vill visa för världen. Min kärlek till reflexer i form av små gosedjur displayar jag gärna för världen, men mina tankar jag har om dig håller jag egentligen helst för mig själv.

Det kanske hade varit okej, lite mer accepterat, om jag hade haft såna känslor för dig. Om det hade varit något på gång mellan oss. Om jag hade haft romantiska, äkta känslor. Om de gick att förknippa med vår relation. Nu, nu är det bara som att barns fascination för en idol. Det är så nära en beskrivning jag kan komma. En slags dyrkan, någon man ser upp till och vill veta mer, allt, om. Barnsliga fascination, är det vad det är? Är det då inte dags att växa upp nu? För ens barns höga tankar om en ikon är ändå försvarbara, de är gulliga, de är fina. Tillslut kommer de dock att försvinna och det är helt okej för barnet utvecklas som person och inser att den där dyrkan kanske var lite överdriven, intresset kommer svalna. Men jag då? När ska jag inse att det här bara är en tillfällig grej? När ska mitt intresse dövas?

söndag 28 oktober 2012

Och därför, låter jag bara bli

Jag önskar verkligen att jag gjorde det. Att jag tar mod till mig, spontanskriver ett sms och bara skickar iväg en förfrågan om att ses. Det borde inte vara så jävla svårt men vad jag än gör eller inte gör känns det som om jag sviker mig själv. Då är det lättast att bara vara tyst och låta månaderna gå. För trots att jag vet att du skulle bli glad men också förvånad om du fick det där sms:et vet jag att det inte är så lätt. Det skulle vara början på något jag inte vet om jag är redo för än, eller om jag någonsin kommer att bli det. Så jag gör inget, ingenting alls och hoppas på att jag kan fortsätta behärska mig själv. För jag vet, jag vet att det också skulle kunna vara slutet på något. Och vad än utgången skulle bli är jag rädd för den och tänker på det alldeles för mycket och därför, för att jag förstorat det hela så mycket (och tusen andra anledningar till) skriver jag det här istället för att skriva till honom.

torsdag 25 oktober 2012

Tröttheten har invaderat mitt liv

Efter fyra timmar av konstant stress med en hord av folk som aldrig slutar sina är det nog normalt att jag går in på toaletten och gråter en skvätt. Frågan är om det ska behöva vara så. Jag misstänker att jag kommer att drömma hetsiga drömmar inatt.

onsdag 24 oktober 2012

Harley Davidson, väntan och nattbuss

Livet är så jävla nice när en främling kommer fram till en där man står i gullmars och väntar på bussen och säger "du röker inte va?" och när jag säger nej säger denne främling att han hade sett min jacka (Harley Davidson) och tänkt att han skulle fråga om jag ville ta en cigg med honom. Det ville jag dock inte, men en pratstund blev det allt och ah det är så fint att veta att vissa saker kan vara fina trots att de inte har någon sjukligt stor innebörd.

söndag 21 oktober 2012

Jag är inte redo att förlåta mig själv än

Ibland återser jag egenskaper från ett 14 år gammalt jag och jag hatar det. Jag har börjat hata vem jag var då. Men ibland bubblar tankar eller beteende från denna flicka upp i den 18 åriga kvinna jag är idag. Och på ett litet ögonblick minns jag fragment från den tiden. Fragment jag trodde jag glömt men som i själva verket är mer förträngda än bortglömda. Det man förträngt kommer upp till ytan förr eller senare. Saken är den att jag ännu inte är redo att acceptera vem jag var då, trots att jag för fyra år sedan inte var så missnöjd med mig själv. Det är fascinerande hur man kan förakta delar av sig själv som man en gång trott varit positiva och smickrande.

lördag 20 oktober 2012

Mamma, pappa, barn

Det var länge sen nu. Det var länge sen vi var en familj. Samlade, enade. Fem minuter med alla oss i samma rum och allt är som vanligt igen men på något vis saknar jag det inte på riktigt för jag har vant mig vid min vardag. Jag har vant mig att det är mamma, pappa, barn och inte mamma, pappa, barn, barn och ett till barn. Jag undrar om det någonsin kommer återgå till det gamla, om så bara för några gånger i månaden.

torsdag 18 oktober 2012

Serbiska rötter och tutande bilar

Nej, jag vet inte. Jag kan inte komma på en endaste liten anledning till varför en kollega inte ska komma fram till mig och säga "ursäkta, jag måste bara fråga, har du serbiska rötter?" och sedan när jag skrattande sagt "nej, ser det ut som om jag det?" inte riktigt gett någon förklaring. Nej, jag vet inte. Jag kan inte komma på en endaste liten anledning till varför en bilförare inte ska tuta på mig och vinka där jag går i rondellen på väg från jobbet med en varm choklad i handen och världens finaste mössa med en liten boll på huvudet. Världen, jag älskar dig. Människor, jag älskar er.

onsdag 17 oktober 2012

Tankar, här kommer jag!

Man ska följa sina infall. Även fast det handlar om att hoppa av nattbussen i Farsta och gå hem istället för att åka till Gullmars och byta till annan nattbuss. När det lär ta lika lång tid och jag är bra klädd borde en nattlig promenad bara göra mig gott. Tankar, här kommer jag!

tisdag 16 oktober 2012

Det blåser utomhus och jag är bekymrad över mig själv

Jag undrar hur lång tid det tar för mig att förlåta mitt gamla jag. Dessa tankar gör mig onödigt ledsen och jag tittar ut genom fönstret på en höstvärld för att få bort tårarna i ögonen.

söndag 14 oktober 2012

Baileys, baileys och cider, cider, vodka och cider, vodka, vad händer nu?

Det började med Baileys. Sen blev det Baileys och cider och en och annan äcklig öl och snedfyllorna började. Sen blev det mest cider. Sen blev det vodka och cider. Sen blev det mest vodka. Sen... ja vad händer sen? Jag funderar på att gå tillbaks till endast cider, eller köra vidare på cider men mixa roligare drinkar också. Allt för att låta det ta sin lilla tid, och njuta.

torsdag 11 oktober 2012

Världen är tvistad

Sitter uppe och skriver mitt i natten och känner lugnet i min kropp. Blir glatt förvirrad när min kompis säger att jag skulle locka till mig miljontals om jag skapade en blogg där jag la upp bilder på min klädsel. När jag skrattar säger hon att okej, tusentals då, och att jodå, det skulle det, trots att du och jag inte är mycket för modebloggar. Ibland är det skönt att inte känna ett behov av att fullfölja knasigt roliga idéer.

Dumma hjärna, sluta, sluta genast

SLUTA. Sluta genast ha imaginera samtal i huvudet med människor (rättning; människa) du faktiskt inte känner. Sluta. De kommer aldrig utspelas. Sluta måla upp en härlig drömvärld, som trots att den inte är perfekt är skön och mysig. Det är i slutändan en låtsasvärld. Jag lever i en fejkad drömvärld där du och jag blir bästa vänner och har alla dessa fantastiska samtal med varann. Sluta måla upp en bild av någon när du inte vet hur människan är eller beter sig elller reagerar eller känner. Dumma hjärna, kan du inte bara ignorera honom?

Jag vet inte ens vad den försöker åstadkomma. Jag får inte ut något av det här, annat än att jag lämnas med en känsla av att jag saknar något i mitt liv.

tisdag 9 oktober 2012

Balettvägen

Igår
Äter sushi med gaffel för att jag vill och för att det är lättast så

Idag
Äter prosciutti på frukostmackan och dricker latte trots att jag egentligen inte hinner
Åker förbi Balettvägen som ligger i ett mysigt villakvarter som aldrig verkar ta slut och tänker att livet är nog riktigt jäkla härligt trots att jag när jag går upp på dagarna känner för att sova fem timmar till även fast att min kropp är utvilad

Inatt
Drömmer att vi vågar röra varandra för allra första gången och vi blir förvånade när vi båda älskar det och plötsligt är allt så naturligt, vi är ett par och kan och behöver inte hålla oss borta från varandra
Så plötsligt är det en skådespelare jag är tänd på och vi har världens finaste hångelstund och trycker våra kroppar mot varandra och allt är bara så härligt och jag vaknar upp alldeles lugn i sinnet

lördag 6 oktober 2012

Varför låta er irritation gå ut över grenen?

Ja fast nej. Man kan inte rättfärdiga att såga av en stor gren från ett väldigt välmående träd med förklaringen att den "är i vägen". Speciellt inte med tanke på att trädet varit här betydligt längre än de 11 år vi varit här. Bara för att ni bygger en liten stuga bredvid det ska inte grenen behöva lida för det. Ni har aldrig tänkt på att gå en annan väg eller ducka? Och om ni nu ändå kände er så tvugna att såga av den, kunde det då inte räcka med de decimetrar som faktiskt var "i vägen" istället för att såga av metervis av stackars gren?

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på folks agerande.

söndag 30 september 2012

Tack för att du finns

Jag vill skratta, jubla och gråta samtidigt. Pratade just med min farmor i telefon. "Tack för att du finns", sa hon med eftertryck i rösten.

Nu ska jag gå och jobba i minst tre och en halv timme. Och det känns inte det minsta jobbigt.

lördag 29 september 2012

Daggmaskarna lever rövare i skogen

i den våta marken och månen och stjärnhimlen visar mig vägen hem. Min helg har fått sig någon konstig rutinform och den involverar att jag nu ska gå in och sätta mig på badrumsgolvet ett tag och skölja av allt, precis allt.

fredag 28 september 2012

Hur kunde ni ge upp innan det ens började?

Duvorna pickar av spyan på tunnelbanans hållplats och jag inser att jag har rätt. För en gångs skull överanalyserar jag inte, jag bara inser saker. Så. Då vet jag. Komiskt, för nyss tänkte jag att du var en trevlig och social typ. Och jo, det är du, problemet är att du inte vill vara det med mig. Marvellous, nu vet jag. Fascinerande att två människor med samma egenskaper inom loppet av en vecka känt behovet av att avskärms sig från mig. Att de dessutom är främlingar som har fått något sabla jävla tvistad syn av vem jag är (eller vem fan vet, det kanske verkligen är det rätta, sanna jaget) och inte bryr sig om att ens dölja det, det är fan patetiskt. Då är det enbart ni som är patetiska.

onsdag 26 september 2012

Är det ett påhitt, att allt känns såhär bra?

Ställer tillbaks den lilla skvätt vodka där den hör hemma: bakom skjortorna längst in i garderoben. Tänker att när jag dricker upp den ska det vara långsamt och för att det är gott, inte för drickandets skull. Misstänker att det kommer bli någon blandning av fjortisfylla och en ansvarstagande ungdoms drickande, precis som vanligt, men hoppas på förbättring.

Står i provrummet och provar en söt bh och tänker att nä, jag ser inte så illa ut alls. Visslar på jobbet och upptäcker massa med ny musik som jag glatt nynnar till. Men det känns som något saknas. Och jag kan inte definiera vad, det är bara en dov känsla av att någonting inte riktigt stämmer helt.

måndag 24 september 2012

Det här är fan löjligt

Jag åker hem med en kollega från jobbet. När jag får reda på att han åker samma väg som jag blir jag glad och tänker "nice, någon att roa sig med, sällskap!" men inser väkdigt fort att så är inte fallet. Nu sitter vi i gullmarsplan och väntar på samma buss som vi ska sitta på i tjugo minuter och total tystnad och sen när jag ska gå av kommer jag säga hejdå men det kommer vara allt och så är det. Suck jag orkar inte ens skriva det här. Jag känner mig elak. Men sannigen är den att han suttit och petat på sin mobil ända från första början så nu sitter jag och petar jag också. Så jävla patetiskt livet är ibland. Om en kvart kommer någon säga "det kanske är dags att gå ut" och det är liksom allt. Och jag gör inget för han verkar inte riktigt vilja det och allt är bara knas och dumt. Och sen kommer vi se varann på jobbet och veta att vi är två personer med pinsam tystnad mellan oss och allt är bara idiotiskt. Vad tänker folk i såna här situationer? Hur reagerar folk? Vad vill de? Jag vet att jag vill ta upp min bok och läsa och lyssna på Hofmaestro men det känns respektlöst så istället sitter jag här, petar lite till.
Uppdatering: det gick lite bättre än tänkt men nä. Det är jobbigt att inte känna folk.

tisdag 18 september 2012

Jag gör vad som helst. Vad som helst.

Det har gått åtskilliga timmar de senaste veckorna åt att ligga sömnlös och tänka på jobbet. Så för att sluta upp med det får jag väl addera 70 sidor till på de jag tidigare läst inatt. Allt för att sluta tänka dessa tankar för en liten stund. Börjar bli fruktansvärt trött på mig själv och mina barnsliga fasoner. Man får inte överanalysera något hur länge som helst. Problemet? Jag är inte så sugen på att läsa, är mer sugen på att sova.

Du betyder ingenting då du inte existerar, kom ihåg det

Din dumma fejkade drömvärld, sluta hålla mig uppe på kvällar och nätter. Det är inte det minsta okej.

söndag 16 september 2012

Det känns som om något borde vara fel, men är det?

Jag mår bra, okej? Jag mår bra psykiskt, kroppen är lite lite mör men det gör mig inget alls. Ändå känner jag något konstigt behov av att berätta för världen att jag faktiskt mår bra, det är som om jag antar att folk tror att jag mår dåligt och är bekymmersam men jag vet inte om det är sant. Det är svårt att må dåligt i en vacker miljö, omgiven av människor man växt upp med. För ett ögonblick, ja på ett och ett halvt dygn är vi en famij igen, som det var förut. Jag har hopptävling med min bror, vi kastar "gris" och jag har fäktningsfajt med honom med överblivna kartongbitar och mamma ser arg ut och säger att vi beter oss som barn och vi brister ut i kör: "men vi är ju barn." Min syster tjuter, imiterar åsnor och är på bushumör och min pappa klappar mig på huvudet när jag förklarar att trädet där gungan hänger är det ultimata gungträdet då det är så långt upp till gungan vilket ger en lång svinghöjd och repen sitter så pass långt ut på grenen att man inte slår i stammen och mamma säger i solen när fikar att hon väntat på det här ögonblicket i tre månader.

Men samtidigt. Jag är lugn, men jag behöver avskärma mig. Behöver en daglig, stor dos av lugnande musik. Behöver en daglig dos Damien Rice, trots att musiken är förknippad med resan till/från jobbet.

Ser gamla saker i ny miljö, vilket borde skrämma skiten ur mig och kännas konstigt och alldeles fel, som ett smyckesskrin där allt inehåll hamnat huller om buller efter att någon skakat på den. Men det är inte så, hysterin kommer aldrig riktigt. Skruvar ihop möbel efter möbel och fixar och donar men innebörden i vad jag gör när jag staplar upp farsans ölglas prydligt på glashyllan slår mig inte helt. Samtidigt ser jag potentialen och tänker på allt jag vill göra här. Alla omgivningar jag vill utforska.

Är jag splittrad, är det så det är?

torsdag 13 september 2012

Låt mig glömma det som är nu

Jag sitter på en trappa vid Gustaf Vasa kyrkan vid Odenplanoch väntar. Ibland gillar jag väntan på saker, man får en liten stund för sig själv. Fråga mig om en månad, och han kommer vara glömd. Men nu är han så nära inpå att och nästan under min hud att det inte går att tränga bort honom. När kommer jag glömma?

We were nothing

Ja fast jag vet inte riktigt. Jag hade inte riktigt tänkt på det på det här viset. Nu är det det enda jag tänker på. Hur allt vore. Det var inte meningen att du skulle bli en tanke. Det var inte ens meningen att du skulle bli en dröm. Nu är du allt och precis ingenting.

onsdag 12 september 2012

Jag beter mig som en omogen, avundsjuk, idiotisk flickvän

Hela dagen har jag tänkt att det är sags att säga farväl till dagdrömmarna och det har delvis blivit bättre, då det är mer negativa tankar som "nej dummer, ni passar inte ihop" och "han är inte så fantatisk som du tror". Allt fu gerade bra tills han började, igen. Han blev sitt skämtsamma jag när stressen lagt sig och vi var fyra kvar i lokalen och då började tankarna igen.

Jag behöver distans. Och när du, när jag skulle sluta, skulle kolla att allt stämde så muttrar du och pratar för dig själv och det är en så jävla fin egenskap. Och jag bara hatar mig själv för jag vet att du är en skön kille, jag bara vet det. Men jag klandrar mig själv för att jag tänker på dig/för det jag tänker om dig. Det är inte ditt fel, att jag är koko. Det är inte dit fel någonstans. Att jag sitter alldeles för mig själv (tack gode gud för det) och tänker att "vad fan håller jag på med, vad gör jag här och han bryr sig inte Sofi och det borde han verkligen inte heller och va fan, sluta FÖR FAN SLUTA."

tisdag 11 september 2012

Du är en så jävla opassande tanke

Och jag tänker fruktansvärt opassande tankar om en främling som jag inte vet något annat om än hans namn. Inte vart han är född, bor eller om han har syskon eller ens hans favoritfärg. Information jag inte vet om jag vill veta vilket är okej för jag kommer aldrig få veta. Tänker att du följer in mig i frysen och bara kysser mig. Mer än så är det inte men det är ändå en underbar dagdröm. När som helst kan någon komma in men det gör inget för vår kyss är så oskyldig att ingen kan ta illa upp och ser de inte att våra läppar vill ha varann? Jag dör lite inombords av att ha såna här fantasier. Det är tumult och stök och galenskap och sällan lugnt i min hjärna. Nu har jag börjat tänka tankar som dessa också. Tidigare var det min fristad, jag hann inte tänka men nu dyker de upp ibland, mer idiotiska och fåniga än någonsin förr.

måndag 10 september 2012

Det är i mitt huvud det är, bara där

Livet är allt bra fa tatiskt när man efter att man jobbat över på grund av störande kunder och känner sig svettig och ful och äcklig och hungrig och stressad och bara sjukt oakktraktiv får en kommentar från en kollega som har en högre position än en själv och som man spanat in ändå sen han började för en vecka sen som säger: "schysst klädsel." Och man vill bara röra vid honom och tacka honom för att han verkar så underbar men istället säger man ett trött och förvånat tack och hetsar hemåt. Och nu såhär efteråt i kylan på pendeltågsstationen i väntan på ett pendeltåg som inte kommer inom en snar framtid undrar jag varför han sa det. Speciellt när han själv har en så speciell stil. Jag vet att jag själv klär mig lite speciellt kanske men idag hade jag bara en sommarklänning. Vad tänker han? Och om han får se mig i något annat, vad tänker han då? Tänker han ens så? Överanalyserandet har börjat men det värmer mig. Han har en dialekt. Och han frågar mig om jag är ny och jag säger "ja märks det så väl" och sen säger han att nej men man lär sig att hantera saker. Men om det kommer in störande kunder så kan jag säga till honom nästa gång så kan han säga till dom. Gulligt ja, men jag vill inte ge mina bekymmer till någon annan. Speciellt inte någon som har en så fascinerande stil och är så pass snygg på ett coolt sätt. Men ingenting spelar någon roll för det är natt nu och jag är ny och kan ingenting ibland och jag har råkat vara otrevlig mot honom ett par gånger trots att jag bara försöktr vara rolig. Och ingenting spelar någon roll för jag vill hem och sova och duscha av mig allt och inte tänka på klappen han gav mig samtidigt som han sa "bra jobbat" efter att jag hanterat ett par människor som var minst sagt besvärliga. För vet ni vad? Ingenting spelar något roll ibland. Jag kan inte vara mig själv när jag tvingas hetsa och klä mig i en uniform. En del av min personlighet försvinner och trots att det inte är okej så spelar det ingen roll för det är min vardag nu och ingenting har något värde för jag spelar en roll på jobbet och jag vet inte hur jag uppfattas men det spelar ingen roll för det är inte vem jag är, det jag visar. Det är bara komiskt att ingen vet det.

lördag 8 september 2012

Farmor, det här är till dig

Jag har världens bästa Farmor. Ingen som helst överdrift, hon är bäst. Ville bara förmedla det till hela världen, och det spelar ingen roll vad ni säger, bättre än så kan en farmor inte vara. Jag bara önskar att jag blir någorlunda som henne när jag är i samma ålder. Som säger till sitt barnbarn att jag hoppas att du inte blir överfallen på vägen hem men om det händer kan man bita dom och lämna ett märke. När jag föreslår att man kan sparka också säger hon glatt med ett passande leende "ja på en öm punkt." Och med det i tankarna åker jag efter tre och en halv timmes besök (tiden går extremt fort hos Farmor) hem. Men igen fara, bara för den här gången. Jag kommer snart igen, jag lovar.

fredag 7 september 2012

Jag vill gnida rumpa mot något annat än en främlings rumpa

Jag åker Popexpressen på Gröna Lund och tänker en klar tanke om att det skulle vara lätt att bli förälskad i mig där och då när håret fladdrar och jag får vara i mitt rätta element med leken och det skojsiga (hittade jag just på ett nytt ord) runt om mig. Åker i en överfylld spårvagn på vägen hem, känner formerna på tjejen som står tätt tryckt mot mig bakifrån, har mitt ansikte en decimeter från min kompis och önskar att jag skulle hamna med dig i såna situationer så vi kunde hångla i en trång vagn där vi hamnat i genanta ställningar med främlingar som dessutom verkar ta tillfället i akt att röra folk. Alla lutar sig mot alla och folk ber om ursäkt för att det verkar som de tafsar trots att de bara försöker exiatera. När spårvagnen stannar och ett fåtal människor går av vrider jag mig och hamnar rumpa mot rumpa med en kille. Jag vill gnida min rumpa mot någonting annat än en främlings rumpa.

torsdag 6 september 2012

Var är du min Honda?

Antingen har man för mycket i huvudet eller så har man brutit sina rutiner (eller möjligen aldrig riktigt kommit in i dom) eller så är man bara ofantligt trött när man kommer till stationen på kvällen och undrar var ens moppe är trots att man gick till bussen (en helt annan station dessutom) den morgonen.

tisdag 4 september 2012

Det är ditt, vårt men framför allt mitt fel

Fattar du inte, ditt jävla svin? Att jag inte har någon rätt att säga något känslomässigt till dig är mitt eget fel. Det är mitt fel att jag känner, tänker och tycker saker om dig. Det är mitt (eller är det ditt?) fel att jag litar på dig och vill dig väl. Det är vårt fel att vi anförtror viktiga djupa saker för varann innan vi berättar dom för människor som vi står närmare och på så vis dras till varandra än mer. Det är mitt fel att ingenting händer. Det är ditt fel att jag vill mer.

Jag vill bara skrika ut att det inte är okej

Går med delar av familjen på IKEA. Mina ögon kliar och jag vill bara skrika ut att det här är inte okej, vi behöver inte alla dessa saker. Konsumptionen är alldeles för hög och pengars värde har ingen betydelse längre. Och jag bara önskar att mina föräldrar hade köpförbud på obestämd tid. Att jag säger att man inte behöver två saker av allt och att vi redan har vissa saker spelar ingen roll. För mina åsikter saknar mening när begäret efter saker har tagit makten över mina föräldrars hjärnor.

måndag 3 september 2012

Det är det här jag vill, trots att verkligheten tar över alla drömmar

Jag längtar inte för ett ögonblick tillbaks. Det är så skönt att bli en ansvarstagande individ som inte skiter i omvärlden och viktiga saker som berör en.

söndag 2 september 2012

Jag skulle vilja byta ut mitt liv mot en idyll, går det?

Står och lutar mig mot en bom i Länna och undrar varför folk stressar. Varför saker och ting inte bara tar sin tid, skit samma om det tar galet lång tid, bara man slipper den sabla stressen?
Jag tror jag skulle passa in i ett land som Spanien. Siesta och bara chill, lugn och harmoni. Tid att slappna av. Tänk ändå, att jobba på en restaurang eller butik eller ett café vid väldoftande blommor och allt... allt är bara helt sabla perfekt. Vilket jävla bra liv det vore.

fredag 24 augusti 2012

Du vet inte om det, men jag ska säga dig nu att du har makt

Jag är rädd för dig. Förstår du inte att det är därför jag drar mig undan? Jag vill inte att du ska ha det här greppet om mig. Och trots att du inte utnyttjar det då du inte är medveten om dess uppenbara existens är det ta mig fan illa nog att känna såhär. Givetvis behöver jag inte min ständiga påminnelse om att du betyder för mycket. Men jag vet inte vad du har för roll och det stör mig. Jag gillar att sätta saker under stämplar men du matchar inte någon av mina mappar.
Bästa känslan: att ingen ser ens tårfyllda ögon och sammanbitna ansikte om man sitter i passagerarsätet i en bil.

torsdag 23 augusti 2012

Svensk musik i öronen

och det jag tänker på mest hela tiden: framtiden, alkohol, kläder, pengar, män, dig, socker, maträtter, musik, skrivblock, familj, vänner och hösten.

onsdag 22 augusti 2012

Vad jag vill är ouppnåeligt

Jag vill ha dig bakom mig, framför mig, intill mig, i mig, under mig, på mig och bredvid mig. Vad som helst bara inte långt ifrån mig.

Rullgardinen förblir uppdragen

Och jag fortsätter att drömma om dig. Jag bara önskar att det skulle vara negativa tankar och inte förhoppningar om framtiden. Jag vet inte ens vad det är jag vill, varför skulle du vara en del av mitt liv på det viset? Jag målar upp en fantastiskt bild av dig där du är helt perfekt och felfri och jag är rädd att jag kommer bli besviken och förvånad och arg när det visar sig att det inte är så och du inte har gjort någonting för att dölja det.

måndag 20 augusti 2012

Jag vill skapa minnen med dig

Känner mig som en flicka i början på tonåren som är sådär pass förälskad i ett pojkband att hon sätter upp affisch efter affisch med heta män på väggen, ritar hjärtan med deras namn i anteckningsböckerna på lektionerna och tänker på allt som hon skulle säga om hon bara fick träffa dom, en endaste gång. Förutom att jag inte är förälskad, eller i början på tonåren, eller sjukligt besatt. Jag bara vill saker lite för mycket.

söndag 19 augusti 2012

Jag vill, men tänker inte

Jag känner mig tom men ändå så full av... oreda. Om jag visste att det skulle accepteras skulle jag utnyttja ditt löfte om att jag alltid kan ringa, du finns alltid där för mig. Jag tror inte du ljög när du sa det, men jag tror inte du förstod innebörden. För vet du vad? Du kan inte hantera mig, jag är för egen och jävlig.

torsdag 16 augusti 2012

Släpp taget nu min vän

Och så misslyckas man med sitt mål bara timmar senare. Ibland tror jag att man inte tar saker man planerar på allvar. Man bara tänker att det är det bästa för en och därför ska man följa dem, men man håller inte löftena för det är så mycket roligare att bara skita i allt och göra vad man känner för. Men när det man känner för inte fungerar, det är då man måste ändra sig. Och hålla sig till den ursprungliga planen. Så, återkoppla Sofi, gå tillbaks till att inte bli fäst, släpp taget nu.

Blomkålssms

Från en vän: "Nu ska jag äta blomkål och då tänker jag på dig!" Jag önskar alla mina vänner skickade mongofina sms till mig hur ofta som helst.

Din avsaknad av ord skulle märkas men jag skulle aldrig få veta att du är död

Om något hände dig skulle jag inte veta att du var borta. Jag skulle aldrig få veta. Din avsaknad av ord skulle märkas, men huruvida du existerade eller ej skulle jag aldrig kunna veta. Och med de tankarna nedskrivna på papper inser jag att det säger ganska mycket om det vi har. Att det nog faktiskt inte är något vi har. Naivt av mig att tro att allt spelar så stor roll när vissa saker bara är som de verkar: ingenting speciellt. En främling sa till mig att inte bli så fäst vid människor. Från och med nu ska jag börja tänka på det och applicera det på mitt liv ifall människan ifråga faktiskt inte är någon det passar sig att bli fäst vid.

tisdag 14 augusti 2012

Mina blommor vill gifta sig med varann

Himlen är vackert rosa och jag saknar dig trots att jag aldrig haft dig nära mig

onsdag 1 augusti 2012

Att det har varit andra innan dig spelar ingen roll, du är speciell

Jag längtar efter dig. Det känns som om du är början på någonting nytt. Med dig kan jag släppa allt som hänt under året och få en ny start. Min andning blir djupare runt omkring dig och du påminner mig om att förnyelse kan vara någonting bra. Du gör världen vacker. Faktum är att du påminner mig om att hela världen finns framför mina fötter och allt jag behöver göra är att släppa taget om mig själv. När jag springer runt i Sverige med dig vill jag utforska varenda liten del av dig. Jag vill stanna upp mitt i gatan och titta på dig, fascinerad av allt du utstrålar. Saknaden efter din skönhet har börjat gro inom mig. Innan dig har det varit andra, det går inte att förneka, men det gör dig inte mindre speciell för det. Varje år kommer du tillbaks till mig vid ungefär samma tidpunkt och jag omfamnar dig med hela mitt hjärta. Jag är villig att glömma allt som hänt innan dig, bara jag får känna dig mot min hud igen. Jag är så redo man kan bli för att få vara nära dig igen. Och trots att andra inte är redo för denna övergång - de tycker du är kall och avståndstagande - så måste du veta att jag kommer att uppskatta dig när vi ses igen. Förmodligen är det någon månad kvar innan du på riktigt är tillbaks i mitt liv, och jag lovar, jag accepterar det för jag vet hur du är. Du tycker om att få andra att uppleva irritation över dig. Du bara älskar att se folk våndas när du flänger runt på gatorna och gör väsen av dig. Men jag börjar redan se delar av dig dyka upp, och det gör mig så lycklig. Så jag väntar. Jag väntar. Jag kan klara av dig. För mitt inre skriker lågt efter dig. Jag behöver dig, och jag vill ha dig. Men jag väntar för du måste själv välja när du vill visa dig för mig. Jag tror jag älskar dig.
Hösten, jag saknar dig, kom tillbaks.

måndag 16 april 2012

Hetsstädning

När man hetsstädar huset lite grann är det inte konstigt att ett glas tappas i golvet. Men galet vad effektiv man kan vara när man gör någonting aggressivt, trots att jag misstänkte att något skulle gå sönder.

torsdag 12 april 2012

Läxhets

Ibland vill man sticka en kniv i sig själv för att man är så lat. Jag lovade mig själv för mitt eget bästa att jag skulle börja skriva på nationellatalet jag ska hålla i svenska idag. För mitt eget bästa, som sagt. För att jag inte skulle bli ihjälstressad. Det räcker med att jag går och tänker på läxor hela tiden, det räcker med den tanken. Om jag gjorde det? Ja. Men inte förrän typ en halvtimme sen. Och det är okej, jag ville faktiskt plugga nu. Och det går till och med bra, det gör det verkligen, men ändå... jag förbannar mig själv. Istället har jag kört tre rundor Battlefield och inget gjort så mycket mer än det. Kanske borde jag inte förbanna mig själv då jag faktiskt ändå började på det? Men jag förbannar mig själv ändå, för det är just det här som har satt mig i den här situationen. Alla dessa rester i alla dessa ämnen. Det är just för att jag tänker tanken "nej men det går att göra senare". ALLT GÅR INTE ATT GÖRA SENARE. Inte om man vill att ens psyke någorlunda normalt. Så. Ska börja skriva upp listor för mig själv. Hoppas det kan ge mig lite jävla disciplin. Det spelar ingen roll vad det står på dessa listor, det kan vara allt från att läsa ut en bok till att göra den och den läxan. Jag tror bara jag behöver... få en överblick. Så jag inte gör massa meningslösa saker. Usch nu... blä. Jag hatar läxor. Längtar till att man har ett riktigt jobb och slipper göra idiotiska läxor. Hellre jobba en viss period och slippa det här. Jag orkar inte mer. Och man skulle kunna tro att jag tar tag i mig själv nu dessa få veckor det är klar. Men jag gör raka motsatsen. Går i försvarsposition för mitt eget bästa och gör ingenting. Det var ju då det där "för mitt eget bästa"...

torsdag 29 mars 2012

Grahamsscones. Med kakao.

Mental påminnelse till mig själv: ta inte råd du hittat på en annan blogg och ha kakao i dina scones såvida du inte vill att de ska smaka något annat än scones.

onsdag 28 mars 2012

Sms till vän, idag 14.46:"SOOOOOOOMMMAAAAR! VÅR! GALENSKAP! VARM VÅR SOM MER LIKNAR SOMMAR!! HUMLA! HUMLA! HUUUUUUMLA JOSEFIN HUMLA!"

torsdag 16 februari 2012

En kopp te och ett stycke britt

Ursäkta mig men det finns väl ingen som helst anledning till att man inte ska ta en kopp te med en främmande britt man träffar på tuben en vanlig torsdagsmorgon?

torsdag 26 januari 2012

Medkänsla

Det finns trots allt människor ned lite medkänsla. Alldeles nyss såg jag två damer trycka på dörrknappen till pendeln precis samtidigt som tåget började rulla framåt. Vad gjorde tågföraren! Jo, han lät de två damerna kliva på, sedan stängde han dörrarna en sista gång.