Det här är fan löjligt

Jag åker hem med en kollega från jobbet. När jag får reda på att han åker samma väg som jag blir jag glad och tänker "nice, någon att roa sig med, sällskap!" men inser väkdigt fort att så är inte fallet. Nu sitter vi i gullmarsplan och väntar på samma buss som vi ska sitta på i tjugo minuter och total tystnad och sen när jag ska gå av kommer jag säga hejdå men det kommer vara allt och så är det. Suck jag orkar inte ens skriva det här. Jag känner mig elak. Men sannigen är den att han suttit och petat på sin mobil ända från första början så nu sitter jag och petar jag också. Så jävla patetiskt livet är ibland. Om en kvart kommer någon säga "det kanske är dags att gå ut" och det är liksom allt. Och jag gör inget för han verkar inte riktigt vilja det och allt är bara knas och dumt. Och sen kommer vi se varann på jobbet och veta att vi är två personer med pinsam tystnad mellan oss och allt är bara idiotiskt. Vad tänker folk i såna här situationer? Hur reagerar folk? Vad vill de? Jag vet att jag vill ta upp min bok och läsa och lyssna på Hofmaestro men det känns respektlöst så istället sitter jag här, petar lite till.
Uppdatering: det gick lite bättre än tänkt men nä. Det är jobbigt att inte känna folk.