Barnslig fascination, är det vad det är?

Jag är barnslig, okej?
Jag ligger på golvet på en rosa matta i mitt rum. Nyss låg jag naken i sängen ihopkrupen som ett barn, under färgglada påslakan som liknar ett barns drömvärld. Jag är en barnslig person. Jag älskar färgglada saker, jag älskar att leka, jag älskar att säga obegripliga saker, jag älskar datorspel, jag älskar Yoshi, jag älskar musik som man lyssnade på för tio år sedan, jag älskar pepparkaksdeg och julmust och mjölk och att slicka skålen efter att man bakat och så mycket mer älskar jag. Trots att det inte är sant, är vissa saker av dessa för folk för alltid förknippade med barnslig lycka. Och det må vara så för, och det gör mig inte det minsta, det får mig inte för en sekund att sluta vara förälskad i dessa saker. Men något jag inte är stolt över är mitt barnsliga beteende jag har när det gäller dig. Det skäms jag över, och det är inget jag är stolt över och vill visa för världen. Min kärlek till reflexer i form av små gosedjur displayar jag gärna för världen, men mina tankar jag har om dig håller jag egentligen helst för mig själv.

Det kanske hade varit okej, lite mer accepterat, om jag hade haft såna känslor för dig. Om det hade varit något på gång mellan oss. Om jag hade haft romantiska, äkta känslor. Om de gick att förknippa med vår relation. Nu, nu är det bara som att barns fascination för en idol. Det är så nära en beskrivning jag kan komma. En slags dyrkan, någon man ser upp till och vill veta mer, allt, om. Barnsliga fascination, är det vad det är? Är det då inte dags att växa upp nu? För ens barns höga tankar om en ikon är ändå försvarbara, de är gulliga, de är fina. Tillslut kommer de dock att försvinna och det är helt okej för barnet utvecklas som person och inser att den där dyrkan kanske var lite överdriven, intresset kommer svalna. Men jag då? När ska jag inse att det här bara är en tillfällig grej? När ska mitt intresse dövas?

Och därför, låter jag bara bli

Jag önskar verkligen att jag gjorde det. Att jag tar mod till mig, spontanskriver ett sms och bara skickar iväg en förfrågan om att ses. Det borde inte vara så jävla svårt men vad jag än gör eller inte gör känns det som om jag sviker mig själv. Då är det lättast att bara vara tyst och låta månaderna gå. För trots att jag vet att du skulle bli glad men också förvånad om du fick det där sms:et vet jag att det inte är så lätt. Det skulle vara början på något jag inte vet om jag är redo för än, eller om jag någonsin kommer att bli det. Så jag gör inget, ingenting alls och hoppas på att jag kan fortsätta behärska mig själv. För jag vet, jag vet att det också skulle kunna vara slutet på något. Och vad än utgången skulle bli är jag rädd för den och tänker på det alldeles för mycket och därför, för att jag förstorat det hela så mycket (och tusen andra anledningar till) skriver jag det här istället för att skriva till honom.

Tröttheten har invaderat mitt liv

Efter fyra timmar av konstant stress med en hord av folk som aldrig slutar sina är det nog normalt att jag går in på toaletten och gråter en skvätt. Frågan är om det ska behöva vara så. Jag misstänker att jag kommer att drömma hetsiga drömmar inatt.

Harley Davidson, väntan och nattbuss

Livet är så jävla nice när en främling kommer fram till en där man står i gullmars och väntar på bussen och säger "du röker inte va?" och när jag säger nej säger denne främling att han hade sett min jacka (Harley Davidson) och tänkt att han skulle fråga om jag ville ta en cigg med honom. Det ville jag dock inte, men en pratstund blev det allt och ah det är så fint att veta att vissa saker kan vara fina trots att de inte har någon sjukligt stor innebörd.

Jag är inte redo att förlåta mig själv än

Ibland återser jag egenskaper från ett 14 år gammalt jag och jag hatar det. Jag har börjat hata vem jag var då. Men ibland bubblar tankar eller beteende från denna flicka upp i den 18 åriga kvinna jag är idag. Och på ett litet ögonblick minns jag fragment från den tiden. Fragment jag trodde jag glömt men som i själva verket är mer förträngda än bortglömda. Det man förträngt kommer upp till ytan förr eller senare. Saken är den att jag ännu inte är redo att acceptera vem jag var då, trots att jag för fyra år sedan inte var så missnöjd med mig själv. Det är fascinerande hur man kan förakta delar av sig själv som man en gång trott varit positiva och smickrande.

Mamma, pappa, barn

Det var länge sen nu. Det var länge sen vi var en familj. Samlade, enade. Fem minuter med alla oss i samma rum och allt är som vanligt igen men på något vis saknar jag det inte på riktigt för jag har vant mig vid min vardag. Jag har vant mig att det är mamma, pappa, barn och inte mamma, pappa, barn, barn och ett till barn. Jag undrar om det någonsin kommer återgå till det gamla, om så bara för några gånger i månaden.

Serbiska rötter och tutande bilar

Nej, jag vet inte. Jag kan inte komma på en endaste liten anledning till varför en kollega inte ska komma fram till mig och säga "ursäkta, jag måste bara fråga, har du serbiska rötter?" och sedan när jag skrattande sagt "nej, ser det ut som om jag det?" inte riktigt gett någon förklaring. Nej, jag vet inte. Jag kan inte komma på en endaste liten anledning till varför en bilförare inte ska tuta på mig och vinka där jag går i rondellen på väg från jobbet med en varm choklad i handen och världens finaste mössa med en liten boll på huvudet. Världen, jag älskar dig. Människor, jag älskar er.

Tankar, här kommer jag!

Man ska följa sina infall. Även fast det handlar om att hoppa av nattbussen i Farsta och gå hem istället för att åka till Gullmars och byta till annan nattbuss. När det lär ta lika lång tid och jag är bra klädd borde en nattlig promenad bara göra mig gott. Tankar, här kommer jag!

Det blåser utomhus och jag är bekymrad över mig själv

Jag undrar hur lång tid det tar för mig att förlåta mitt gamla jag. Dessa tankar gör mig onödigt ledsen och jag tittar ut genom fönstret på en höstvärld för att få bort tårarna i ögonen.

Baileys, baileys och cider, cider, vodka och cider, vodka, vad händer nu?

Det började med Baileys. Sen blev det Baileys och cider och en och annan äcklig öl och snedfyllorna började. Sen blev det mest cider. Sen blev det vodka och cider. Sen blev det mest vodka. Sen... ja vad händer sen? Jag funderar på att gå tillbaks till endast cider, eller köra vidare på cider men mixa roligare drinkar också. Allt för att låta det ta sin lilla tid, och njuta.

Världen är tvistad

Sitter uppe och skriver mitt i natten och känner lugnet i min kropp. Blir glatt förvirrad när min kompis säger att jag skulle locka till mig miljontals om jag skapade en blogg där jag la upp bilder på min klädsel. När jag skrattar säger hon att okej, tusentals då, och att jodå, det skulle det, trots att du och jag inte är mycket för modebloggar. Ibland är det skönt att inte känna ett behov av att fullfölja knasigt roliga idéer.

Dumma hjärna, sluta, sluta genast

SLUTA. Sluta genast ha imaginera samtal i huvudet med människor (rättning; människa) du faktiskt inte känner. Sluta. De kommer aldrig utspelas. Sluta måla upp en härlig drömvärld, som trots att den inte är perfekt är skön och mysig. Det är i slutändan en låtsasvärld. Jag lever i en fejkad drömvärld där du och jag blir bästa vänner och har alla dessa fantastiska samtal med varann. Sluta måla upp en bild av någon när du inte vet hur människan är eller beter sig elller reagerar eller känner. Dumma hjärna, kan du inte bara ignorera honom?

Jag vet inte ens vad den försöker åstadkomma. Jag får inte ut något av det här, annat än att jag lämnas med en känsla av att jag saknar något i mitt liv.

Balettvägen

Igår
Äter sushi med gaffel för att jag vill och för att det är lättast så

Idag
Äter prosciutti på frukostmackan och dricker latte trots att jag egentligen inte hinner
Åker förbi Balettvägen som ligger i ett mysigt villakvarter som aldrig verkar ta slut och tänker att livet är nog riktigt jäkla härligt trots att jag när jag går upp på dagarna känner för att sova fem timmar till även fast att min kropp är utvilad

Inatt
Drömmer att vi vågar röra varandra för allra första gången och vi blir förvånade när vi båda älskar det och plötsligt är allt så naturligt, vi är ett par och kan och behöver inte hålla oss borta från varandra
Så plötsligt är det en skådespelare jag är tänd på och vi har världens finaste hångelstund och trycker våra kroppar mot varandra och allt är bara så härligt och jag vaknar upp alldeles lugn i sinnet

Varför låta er irritation gå ut över grenen?

Ja fast nej. Man kan inte rättfärdiga att såga av en stor gren från ett väldigt välmående träd med förklaringen att den "är i vägen". Speciellt inte med tanke på att trädet varit här betydligt längre än de 11 år vi varit här. Bara för att ni bygger en liten stuga bredvid det ska inte grenen behöva lida för det. Ni har aldrig tänkt på att gå en annan väg eller ducka? Och om ni nu ändå kände er så tvugna att såga av den, kunde det då inte räcka med de decimetrar som faktiskt var "i vägen" istället för att såga av metervis av stackars gren?

Ibland blir jag så fruktansvärt trött på folks agerande.