söndag 30 december 2012

Jag har svårt att se det framför mig

Busschaffuören säger "gomorron gomorron" när jag säger "hej" till hen och nu sitter jag på ett skitigt säte - kommer jag hinna, kommer jag hinna? - och kan absolut inte visualisera den värld där det är morgon tio i fyra på natten. Att jag någon gång i mitt framtida liv ska ha gått upp innan tio i fyra för att starta dagen, och tänka, nu är en bra tid att börja denna dag, det har jag svårt att tänka mig.

När jag står och väntar på den försenade bussen kommer tankarna. "Ingen kommer lägga märke till ifall jag dör nu. Eller ja, någon gång kommer de få reda på det, men inte i detta nu."

Nej, jag kommer inte hinna med nattbussen från gullmarsplan. Chaffuören kör alldeles för sakta. Det är nog bara bra, för jag vill gärna inte dö i en bussolycka. Trots att jag har svårt att se det framför mig. Jag, mosad under ett säte i en bussolycka. Blodet rinnandes, ansiktet oigenkännligt och alldeles förstörd. Jag tänkte på eet idag, att sånr där inte händer en själv. Eller någon man känner. Så vem händer det då? Kommer man någon gång sitta på en grå stol i ett sterilt sjukhus och få berättat för sig att en person man känner har blivit mosad i en buss. Och allt för att hon inte bar bussbälte.

Nej det här är inte min dag att dö på. Förhoppningsvis dröjer det. Nu undrar jag bara, väcker man folk om man duschar klockan fem på morgonen? Ha! Nu skrev jag morgon. Kanske går gränsen mellan natt och morgon någon gång vid fyra fem?

Nej, en timme av nitt liv är nog inte värd 341 riksdaler

Jag jobbar 7 och en halv timme utan rast och hinner assistera 141 personer på ett tio timmar långt pass. Åker taxi hem men när jag sitter i sängen, förundrad över att jag redan är hemma, tänker jag att drygt en timme av mitt liv nog inte är värd 341 kronor trots att jag kom hem en timme och tjugo minuter tidigare än om jag åkt kommunalt. Jag vet inte, jag vet bara att idag tänker jag kräva rast och jag har med mig mackot, skorpor och julmust till mat och efter inatt är jag ledig två dagar.

onsdag 26 december 2012

Jag plockar in morgontidningen när jag kommer hem

Klockan är kvart i tre, jag går på fel sida av vägen för det spelar veekligen ingen roll och jag tänker att det är.det ultimata tillfället att kidnappa någon (mig) och våldta mig för trots att jag sms:ar med min bror skulle ingen märka att jag var borta på x antar timmar. Det droppar från himmelen och jag rycker instinktivt till när jag hör det knastrar i snön när den smälter. Jag går sakta, med ett lugn inom mig men känner samtidigt en gnagande känsla av att något är fel för jag ska jobba imorgon (fredag) och jag vill verkligen inte. Så jag knatar vidare och tänker att jag ska göra min sista lediga dag till något riktigt bra för dessa dagar försvann alldeles för fort och jag måste, måste få mig själv att förstå att det är såhär det är nu. Fyra månaders jobb har jah klarat av och jag ska banne mig klara sex till (minst??).

Mystiskt julklapp

Nu får någon ge sig till känna och berätta vem det är som gett mig en mystiskt julbrevsklapp! Jag vill tacka!

tisdag 25 december 2012

Dagens citat, 24 december

Julafton, 24 december 2012, dagens citat:
"Jag har ju läppar man kan sätta läppstift på." - Farmor

"Hon är tuff Sofi med sina färger. Det ska man vara." - Pappa

"Den allvarliga (min syster), den avslappnade (min broder), den glada (jag)." - Pappa

söndag 16 december 2012

Ingen lägger märke till min existens och jag kan inte på fullaste allvar bestämma mig för om det är skönt eller ej.

Mina fötter blir blöta i de kalla skorna, det tar mig en och en halv timme hem istället för en kvart, jag får rast efter att ha jobbat två timmar på ett åttatimmarspass och busschaffuören kör alldeles för fort på en isig väg men jag är lugn. Alldeles lugn och inte det minsta irriterad vilket förvånar mig. Jag borde göra mer väsen ifrån mig, ta mer plats. Inte ens min gula kappa, färgglada ryggsäck och halsduk eller blåa strumpbyxor får mig sticka ut. Ingen lägger märke till min existens och jag kan inte på fullaste allvar bestämma mig för om det är skönt eller ej.

onsdag 12 december 2012

Snart är vi hemma du och jag, jag lovar

Skrivet strax innan det blev den tionde december

Över en timme innan jag slutar mitt pass känner jag det. Tröttheten. Den dyker upp alldeles oanmälad och plötsligt känner jag hur jag behöver stanna upp ibland, luta mig mot något och vila. Sådant har jag inte tid att unna mig så jag arbetar vidare. På bussen hem ger den sig till känna,.och nu kommer den lika hård som en käftsmäll. Med ens försvann den lilla energi som jag försökt samla ihop och kroppen bara skriker. Jag försöker läsa men kroppen vill inte slappna av, och jag våndas. Men jag förstår den inte helt, gör jag undrar vad som är fel. Är du trött och utmattad? Vad är det för skillnad mot andra kvällar/nätter? Varför satt jag i några sekunder nyss och ville gråta när jag inte ens visste vad felet var?

Du ska få vila, du har gjort ditt för idag. Snart är vi hemma, du och jag, jag lovar. Jag vet att det är mycket att begära, men kämpa lite till. Och den här gången gör du det för min skull, inte för kundernas skull. Jag vet att du har fått en tung kartong tappad på din fot, nedkylda fötter.och för lite mat men det är nära nu. Bara lite till, jag lovar att ta hand om dig.

tisdag 4 december 2012

Klädernas doft har förändrats och jag undrar hur något kan dofta så fullkomligt fel

Påminnelse till mig själv: om man lånar ut kläder till andra luktar de inte längre jag när de kommer tillbaks till dess hem: min garderob. De luktar annan lukt än den de haft de senaste åren. Det luktar inte äckligt, det luktar bara alldeles fel. Kom ihåg det nu. Det är dags för dig, kära klänning, kära hängselbyxor, att bli tvättade, och sedan bli använda av mig. Inte förrän då kan de återgå till att lukta normalt igen.