lördag 31 augusti 2013

Jag tar en paus från dig

Jag vet att det inte är det här du vill. Det är inte så att vi har haft ett långt samtal om det, men om och om har jag antytt att du inte är bra för mig. När jag är med dig är det som att du långsamt men säkert driver ned mig i fördärvet. På senaste tiden har du haft en sådan stor påverkan i mitt liv att det fan är skrämmande att se hur långt jag kan gå i din närvaro. Hur sjuka saker jag gör när jag är med dig, bara för att du driver på mig, hetsar mig. Men jag orkar inte mer. Sist vi sågs var det så jävla illa och det är fan inte okej att du gör så mot mig. Jag är en levande varelse, men det var fan nära på att du tog mitt liv. Så jag säger adjö, för nu. Jag vet att du tror att jag kommer att komma krypandes tillbaka och det är förvisso sant på ett sätt; att jag kommer tillbaka är nog ett faktum men då ska det fan ske på mina villkor. Då ska jag ha en plan på hur jag ska bete mig när jag är med dig. Aldrig att du ska få mig att känna såhär igen. Du kan fan vara för jävlig ibland. Som det är nu ger du mig inget bra, alla dina dåliga sidor är så fruktansvärt synliga för mig och jag kan som det är nu inte se att det finns fler fördelar än nackdelar med dig.

Det enda som är bra med att du har visat dig från din värsta sida är att jag äntligen kan se vem du är. Det är många som inte tror att du är så destruktiv som du faktiskt är, och jag förstår det, du kan verka så himla bra till en början. Man blir så glad och sprallig när man är i din närhet. Jag har varit där, jag vet hur det är att umgås med dig. Det är så himla trevligt. Men så kommer man till en punkt då du förstör allt för en, och ingen vill vara med dig. Men det är något med dig som får en att komma tillbaks, vad du än utsatt en för. Det är över nu för min del, det vill jag att du ska veta. Ska jag umgås med dig igen ska det vara för att jag tycker att du gör mitt liv lite roligare, jag vill fortfarande känna att jag duger.

Egentligen vill jag bara säga en jävla massa svordomar till dig. Få utlopp. Jag har inte vetat vad jag ska skriva i flera dagar men nu nöjer jag mig med det här: Hejdå alkoholen, du förtjänar inte mig, eller mitt liv. Dra åt helvete.

onsdag 21 augusti 2013

Jag klarar inte av att glömma dig, du är för viktig

Varje år glömmer jag hur varm en sommarnatt kan vara. Jag glömmer hur mörk hösten blir och dessutom glömmer jag hur det känns att få en snöflinga att smälta på nästippen och den första vårblomman som spirar. Jag är så inne i varje årstid att jag glömmer bort hur de andra känns, jag till och med glömmer bort att de finns. Nu är jag rädd att jag ska glömma dig. Att du, bland allt annat inte längre ska vara viktig. Att du kommer att få gömmas undan bakom andra minnen, som egentligen inte alls är lika viktiga som du, utan som bara råkar ta mer plats för tillfället.

lördag 17 augusti 2013

Fnissandes, förtvivlad utan anledning

Och jag undrar om det inte hade varit lättare/bättre om vi hade haft sex. Senare tänker jag att det är skönt att sluta att dricka en timme innan man cyklar hem, för att man inser att man inte hinner bli full och för att man inte känner ett särskilt stort behov av det. Ens vänner fortsätter dricka men man känner bara ett inre lugn. Och det ända man kanske ångrar är att man drack från första början den kvällen.

Jag kan se det framför oss. Dig och mig. I den situationen. Är det fel av mig? Borde jag på något sätt få det att försvinna ur min hjärna?

När jag borstar tänderna tänker jag en tanke jag aldrig tänkt förut; om du någonsin tänker på mig, vad tänker du på då? Tänker du på mig, skrattandes, fnissandes (som en ung tonårstjej) som du sa att du skulle tänka på, eller tänker du på mig, gråtandes, förtvivlad utan anledning, eller tänker du något helt annat? Vad finns kvar i dig av det vi hade?

måndag 12 augusti 2013

Rörigt

Äter inget annat än 2,5 hg godis på över 30 timmar. Går ändå och visslar och sjunger och ler ofta och mycket på mitt tio timmars pass på jobbet. Men nu är naglarna nedbitna och gör nästan ont. Jag ser på "Orange is the new black" och blir äcklad av en sliskig man som utnyttjar folk på alla sorters sätt. Så inser jag att det finns såna människor i verkligheten också, och jag har en speciell i åtanke. Vissa människor är så fruktansvärt vidriga. Har inte sett mina föräldrar på flera dagar och smink är något jag knappt använder längre, inte som förut.

lördag 10 augusti 2013

Brev till mig själv del två

Jag vill skriva om dig, min fina vän. Hur du berättar vad som hänt dig de senaste månaderna och hur lugn du är när du berättar om det. Och hur jag tittar på din vänsterarm och för ett ögonblick tror jag att det har tillkommit ärr på din arm, men sedan inser jag att jag inte har koll på hur många de var innan, att vi inte setts på så länge och att det alltid, alltid blir såhär, att vi ses, har det astrevligt, men sedan inte ses på länge, alldeles för länge. Men jag kan inte skriva mer om dig här, det är för personligt så jag skriver om mig själv istället. Hur det för två nätter sen tog mig tre timmar att gå hem från en vän, istället för en halvtimme som det brukar. Hur två timmar, eller ja, egentligen fem timmar är luddiga minnen som inte riktigt går att förstå sig på, trots att jag får höra saker jag sagt eller gjort genom vänner. Hur jag stod i ett kvarter jag inte kände igen för jag hade gått åt fel håll hem från min vän och grät, grät, grät slutade aldrig gråta. Att jag dessutom insåg att det här är ju fånigt, jag är inte ledsen, det är bara den sabla alkoholens fel men att jag inte kunde sluta. Det var inte tysta, stilla tårar som rann ner för mina kinder, det var ett sorts hulkande som jag kan tänka mig att folk genomgår när de varit med om något hemskt. Jämför man mitt och andras gråtande känns det plötsligt så fånigt. Idiotiskt.

Hur jag var så jävla full att allting kändes hopplöst, att jag däckade på en busshållplats och det ösregnade och jag var så jävla trött. Jag försökte få min broder att hämta mig med moppen och ringde till och med taxi, vilket är något jag aldrig åker frivilligt, men la på när jag insåg att det hade slutat regna och skärpte till mig så pass mycket att jag kunde gå hem. Tio minuter innan jag var hemma fick jag nog av mitt skavsår och tog av mig mina skor och gick med de i handen. Det enda lyckade med denna snedfylla var att mina vänner inte fick uppleva det. Gråtandet kom efter att jag hade gått, efter att jag hade tagit för många shots och helvete vad skönt det är att gråta utan att folk ser det ibland. Hellre det än att sitta gråtandes bredvid än vän och inte kunna förklara varför man gråter, för man vet knappt själv, ingenting är ju fel, det är bara alkoholen, det är bara alkoholen, inget är ju fel för i helvete?!

torsdag 8 augusti 2013

Min vardag

Kaffedoften sprider sig i hela köket när jag sätter på kaffemaskinen, den här gången med ett starkt indiskt kaffe. När jag kommer hem från jobbet sent på kvällen eller på natten har min bror och jag börjat någon sorts tradition; jag messar honom, han kommer upp till övervåningen. Vi äter något tillsammans, sen går jag och lägger mig och han fortsätter att spela datorspel. Fint. Trivs så himla bra på mitt jobb och bara njuter av livet, trots att en längtan efter hösten har skapats hos mig.

måndag 5 augusti 2013

Skor, park, böcker

Går i affärer hela dagen men köper inget (förutom fika) förrän på slutet av allt tittande då jag råkar köpa ett par rosa, blanka Dr Martens och ett par knästrumpor, båda för en minimal peng på Åhléns. Lämnar min vän och hinner njuta av solen i Rålambshovsparken med två andra vänner. Åker sedan hem, efter över nio timmar på stan. Föräldrarna har tagit emot kaffeleverans så jag tar mig en kopp (tror det var karamellsmak, smakade lite skumt, spädde ut med lite mjölk för att få bättre smak) och sätter mig för att spela en sväng Battlefield. Snart kommer jag att tröttna, kanske ska jag då läsa ut min bok så jag kan påbörja någon av de nio böckerna jag lånade på biblioteket idag. Ah, livet är allt bra härligt. Imorgon ska jag på Gröna Lund, för första gången på "riktigt" på x antal år. Är så satans pepp och tänker ut vad för kläder jag ska ha på mig när jag åker pendeltåg hem från stan, för att det ska vara så lätt som möjligt att åka karuseller. Mys!

torsdag 1 augusti 2013

Gör inte om det du gjort till något odefinierbart

Läser blogginlägg efter blogginlägg som handlar om Paris, och allt folk upplever där. Och trots att det går långt mellan gångerna då jag inte spenderar särskilt mycket tid på Internet längre så ser jag ändå saker jag gått miste om. Alla marknader, alla trädgårdar, all mat jag missade, inte hann med. Jag längtar tillbaks, klart som fan, men jag tänker också på det faktum att alla bloggar jag läser handlar om hur de har åkt med sin käresta till Paris och gjort alla dessa saker. Då tänker jag på det faktum att vi fick så kort tid tillsammans och att det är så fuskigt. Men det tänker jag bara i någon sekund för sen inser jag att dels kan jag inte jämföra det och dels är det inte så jag egentligen känner, just för att jag vet att relationer ser olika ut och det är inget fel eller konstigt med det, det är bara att vårda de minnen jag har. Men för ett ögonblick bara - jag lovar inte mer, för de flesta minnen från Paris är trots allt med mina vänner, och ack vilka trevliga minnen - (dock känns det som att jag alltid förknippar Paris med dig numera, och sedan inser att det var ett ganska fåtal timmar av de jag spenderade i Paris som jag var med dig - får jag en bild av dig och mig när vi går hand i hand och tittar i second hand affärer. Så rynkar jag på pannan och inser att inte ens min bild, mitt dagdrömmeri känns äkta och då vet man att man överskridit vad som fungerar att drömma om. Det finns tydligen gränser. Känner att det är dags att vårda mina minnen och försöka att inte göra dom till något de aldrig var, för de var en upplevelse ändå.