Måste alltid en svensk besitta de tre V:en - vit, volvo, villa?

Måste alltid en svensk besitta de tre V:en - vit, villa, volvo?
Folk säger att Sverige är ett accepterande land. Att saker som homofobi, rasism och diskriminering knappt existerar överhuvudtaget i detta avlånga land. Men hur accepterande är det egentligen att göra slumpmässiga ID-kontroller på folk som inte passar in i det stereotypiskt tråkiga, svenska utseendet? Låt denna historia visa för er att vara svensk inte handlar om att se ut på ett visst sätt. 

Idag stod jag och väntade på kompis vid T-centralen, utanför ICA. Jag ser poliserna innanför spärrarna och tänker att de inte borde vara där, det är inte okej att de står och tittar sådär suspekt på alla som tydligen inte ser ut att vara svenskar (vem har för övrigt rätten att göra en sådan bedömning?). De är alla vita, medelålders män och de står där bredbenta och med något hårt i blicken, de är som redo för krig. Minuterna går, min vän dröjer och då händer det som inte får ske i dagens samhälle, år 2013. Två poliser går fram till en kille som står i ett kompisgäng bredvid mig och frågar om han har ID på sig. Han stammar fram något jag inte uppfattar, varpå poliserna tar tag i honom och går bort med honom in på Pressbyrån. Efter det hör jag inte mer av samtalet. Men jag ser fortfarande vad som händer. 

Stämningen runt omkring mig ändras drastiskt, det är inte bara jag som noterar vad som sker. Hans vänner ser förbryllade ut, riktigt chockade, som om de inte förstår vad som sker. De har just stått och skrattat högt och glatt, nu är det ett tyst mummel som utbyts. Personer runt omkring mig stannar upp, tittar på poliserna som släpat iväg den stackars killen och de ser på det hela med samma avsmak i blicken som jag. Vi tittar på varandra, på killen, på poliserna, på varandra och så tillbaks på poliserna igen. Vi väntar på vad som ska ske. Men det är inte med skräckblandad förtjusning vi väntar, det är med förhöjd puls och mord i blicken vi ser situationen fortgå. En sådär riktigt äcklad blick har vi allesammans. Den enda som inte har en äcklad blick är killen som står mellan två biffiga poliser. Han ser inte äcklad ut. Han ser inte skyldig ut. Han ser inte ens förbannat ut. Han ser rädd ut. Han ser ut att vara riktigt rädd och förvirrad. Jag kan nästan se hans tankar; det ser ut som om han tänker "varför jag? Vad har jag gjort?". Kan det förklaras, det som händer denna kille? Kan man på något sätt rättfärdiga polisens beteende mot denna människa? Går det att bortse denna psykiska förnedring och säga att det leder till ”ett bra syfte” att papperslösa utvisas? 

När jag står och ser denna situation utspelas vill jag bara skrika. Min första reaktion är att klampa fram till poliserna och säga att såhär gör man inte, detta är inte okej, vad håller ni egentligen på med? Det är så jag är skapt, jag säger ifrån när jag ser något oacceptabelt hända. Men någonting stoppar mig. Kanske vetenskapen om att det är poliser som faktiskt står och frågar ut en alldeles oskyldig människa. Jag blir som paralyserad, det kokar inombords men på något plan tänker jag att det är inte dessa två poliser som har bestämt att de ska leta papperslösa, de gör bara som de blivit tillsagda. Det går högre upp än så. Vilket borde ha varit än mer anledning för mig att reagera, men jag står still och bara ser på. Jag är en av personerna jag föraktar när det kommer till känsliga situationer. Jag är personen som iakttar, ser att någonting är fel, men ingriper inte på grund av för mig outgrundliga skäl. 

Låt oss fråga oss själva vad denna kille gjort fel. Det enda han har gjort är att ha stått och skrattat och haft kul med ett par kompisar klockan tio i sex på T-centralen en onsdagskväll i mars. Ändå ska det harmlösa beteendet ifrågasättas, enbart för att han råkar ha ”fel” hudfärg och tala ”fel” språk. För vad som någon minut senare framkom var att killen hade alldeles perfekta ID-handlingar, han var inte papperslös och inte utländsk. Så, kära poliskonstaplar, nu vet ni att en svensk kan se ut precis hur som helst. Visst är det fantastiskt? 

Folk säger att Sverige är ett accepterande land. Att saker som homofobi, rasism eller diskriminering knappt existerar överhuvudtaget. Skrapar man på ytan bakom denna perfekta fasad inser man fort att så inte är fallet. Ni som är naiva nog att tro att dessa frågor inte är värda att lyfta i Sverige då vi har kommit så långt i vår utveckling: grattis, ni har haft tur, ni har fötts i en accepterad grupp. Förmodligen är ingen av er htbq-person eller icke vit. Ni har inte hamnat i någon av andra de grupper som blir utsatta och ifrågasatta bara för att de inte passar in i samhällets normer. Välkommen till den bistra sanningen: Sverige är inte ett så accepterande land som ni tror. När ni nu förstått detta är det dags att göra något åt det, och låt oss börja med att få polisen att sluta göra ID-kontroll på människor i tunnelbanan, vare sig de är papperslösa, svenskar eller utlänningar. För allvarligt talat, vad spelar det för roll? Vi är alla människor och det är dags att ni börjar behandla oss alla med likvärdig respekt. 




Läs dessutom detta http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask av den utomordentligt duktiga Jonas Hassen Khemiri.

Det är på natten man är som mest produktiv

Det vet vi väl alla?
Skriver långa listor på vad som är fel med vissa jobb (ej mitt närvarande, vill jag starkt påpeka, det är underbart), funderar på att gå med i facket, Unionen kanske, försöker styra upp mitt liv, skriver upp telefonnummer jag borde ringa i min almanacka som jag aldrig använder, lyssnar på pepp musik som jag ibland inte hör för jag är fokuserad på det jag gör, laddar ned senaste uppdateringen till Battlefield, skriver 5 års dagbok och får ångest över att jag inte skrivit där under de senaste viktiga månaderna i mitt liv. Och så skriver jag en låååååång text om ID-kontrollerna som sker i tunnelbanan för närvarande.

Män + tumvantar = sant

Det är någonting med män och tumvantar. De har det där lilla extra.

Det betyder inget, eller hur?

Det behöver inte betyda något när en kollega mitt i ett samtal pausar för att säga att ens kappa är fin, att den ser fransk ut, eller hur? Eller hur?!

Det betyder inget

Bra, då har vi kommit fram till det. Då ska jag bara få in det i min överanalyserande, tröga hjärna. Det betyder inget alls. Och just för att det inte betyder något ska jag inte tänka på detta, eller hur? Eller hur?! Det betyder inget.

Var går gränsen för din acceptans och varför var jag tvungen att gå över den?

Jag är inte perfekt, okej? Jag trodde vi alla hade konstaterat det, inklusive du. Varför blev du förvånad, om du redan visste? Varför var du inte så accepterande som du nyss var? Var går gränsen för din acceptans och varför var jag tvungen att gå över den? Varför hamnar jag alltid här, trött och sliten mitt i natten, som vanligt? Jag trodde jag hade slutat att vara den här personen, eller i alla fall gömt henne långt, långt inom mig.

Bebisen tuggar på mitt turkosa armband: situationer med kärlek

Ibland drar jag mig undan när jag befinner mig i sociala sammanhang. Känner att jag inte får den plats jag behöver, den uppmärksamhet man ger sina vänner. Idag, efter 7 timmar med släkt drar jag mig undan ett par minuter av en helt annan anledning: för att bearbeta alla intryck. Sitter på golvet och gullar ensam med en bebis i minst en halvtimme, lyssnar på tal om en stark vänskap och motgångar i livet, bara njuter och lever och skrattar och hjärtat bara klappar och man känner att i vissa sammanhang gör man sig riktigt bra som person, man verkligen lever. Det enda jag saknar, är det jag föreställer mig: ett par armar runt om mig, en hand som håller min, en närhet som bara existerar och en person som finns där, som ser mig, läser av mig och sammanhanget jag är i och förstår att jag mår så bra av sånt här.