Lite konstruktiv kritik, kära du, vem fan du nu är

Nej, jag tyckte det inte var fantastiskt när du såg rätt in i mina ögon två gånger idag på några meters avstånd utan ett ord. Men var bara lugn, kära du, jag har förstått hinten du aldrig gav mig. Jag har förstått den och kanske accepterat den också. Men lite konstruktiv kritik till dig, trots att jag inte vet vem du är som person och vad du går/gått igenom här i livet: ge fan inte falska förhoppningar. Det är bara värdelöst.

Det här som kallas livet

21.18

Va? Men va fan, va? Är det såhär det slutar? Är det såhär det är? Vad ska jag känna?

Håller på att bryta ihop två gånger på sjukhuset. Två gånger. En när läkaren säger att "er farmor är riktigt dålig". Det är inte ett fel heller. Det är njursvikt (vad fan är det? Ens njurar ger upp eller?), oregelbundna hjärtslag, dåliga blodvärden, dåliga klaffar. Hur många "fel" kan en människa egentligen ha? Innan man dör?

Den andra gånger är där, då, framför en Farmor som ligger i en sjukhussäng och aldrig tidigare sett så liten och trött ut. Jag håller på att bryta ihop, men så tänker jag att jag inte kan göra det framför Farmor, då kommer hon tro att vi tror att hon ska dö. Vilket jag tror. Det gör jag verkligen. Men jag vet inte när, vet aldrig när och kanske kanske är det bättre att veta. När exakt det kommer (tänker skriva skulle men insåg att den termen inte går att använda i detta sammanhang( ske. Men så tänker jag nej, jag lever hellre i ovisshet. Men det går inte att förneka en sån här sak. Jag kan för fasiken förstå att folk gör det, jävla överlevnadsinstinkt an har ibland alltså, men jag vägrar förneka detta. Vägrar.

Att se en annan människas förfall är... jäkligt svårt. Och jag vet inte vad som händer nu.

Syster köper cigg på Pressbyrån efteråt. För att lugna ned sig. Frågar om jag vill ha. Nej för fan säger jag. Cancer dödar en. Men det är mycket annat som dödar en också. men jag är redan lugn. Alltid lugn. I alla situationer. Eller?

Tänker när läkaren pratar att jag inte är en sån person. Som öppet bryter ihop framför folk. Att jag på något vis står över sånt. Jo tjena. Men det handlar för fan inte om det. Det handlar för fan om att ibland klarar man inte av att höra saker som sägs till en.

Och så tänker jag - ack du förbjudna tanke - att jag skulle behöva det. Dig. Din tunga. Att verkligheten är så skev som den är ibland alltså.

21.57

Tafatt. Det är vad jag är.

Tillsammans kan vi kämpa mot tomheten

Kaffe är gott och jag lovar att jag är ett bättre sällskap än ensamheten. (Kanske är inte ensamheten din vän.)

Att se sig själv som besegrad

Jag orkar inte vara desperat annat än i tankarna.

Jag har aldrig kysst någon jag har känslor för

1/12-13 18.36
Du säger flera gånger under natten att jag luktar gott. Du lutar huvudet mot min axel ett antal gånger, jag vet inte om det är för att du är trött, glad eller vill känna närhet. Du har skägg som jag vill föra mina händer mot - måste stoppa mig själva flera gånger för att det inte ska ske -, är 4 centimeter längre och väger 15 kilo mindre än mig. Du är en snäll kille, har aldrig varit i bråk, en riktig mjukis säger du, men vill ändå ställa upp för andra när du tycker något är fel.
   Efter att vi pratat ett tag inser jag att jag vill bli kysst av dig. Jag tror att du vill det också, men båda två inser nog någonstans att vi inte är redo för det, inte än (om någonsin).
   Jag tar ditt nummer och hör av mig trots att du inte trodde jag skulle tio timmar efter att vi kramats hejdå ett flertal gånger. Jag får känslan av att du nedvärderar dig själv. Men jag lovar dig, du duger.
   Håret luktar rök, marschaller, strumpbyxorna likaså när jag drar på dom igen för att gå till mataffären. Öronen tjuter och jag somnar efter att jag skrivit en ganska sned anteckning i anteckningsblocket.
   En fråga. Hur mår du egentligen? Det känns lite som att du har en tyngd över axlarna.


2/12-13
Fasiken. Farmor dö inte. Jag är inte redo för det. Inte än. Inte nu. (Inte nånsin.)

Jag vill att du kysser mig. Jag vill det så jävla mycket. Skit samma att vi inte känner varann. Kanske är det lättare utan känslor. Bara kyss mig så brutalt jävla mycket att läpparna ömmar. Ja tack, nu gärna.

När man skickar ångestladdade sms till en kompis för man helt seriöst ett ögonblick tror att hon ligger våldtagen i skogen nånstans och dör. Dör inombords och på utsidan. Lever knappt längre.

3.07 ringer kompisen, jag svarar, jag kommer, jag lovar, en kvart bara. En kvart senare går jag ut, ser min vän men kan inte slita mig från dig. Vill inte slita mig från dig. Någon gång försvinner kompisen. 3.30 ringer jag vännen, får inget svar. 3.31, samma sak.

3. 33 

Förlåt. Ring nu gärna. 

3.36

Ångest. Nu gärna.

 3.36. Fortfarande inget svar. Du ser paniken i mina ögon. 3.38 - du ringer och jag svarar, på ett fåtal sekunder.


Nu
Äter jordnötssmörsglass men skulle hellre vilja ha något annat i min mun.

Jag har aldrig kysst någon jag har känslor för.

Idag inser jag att halsduken, också den luktar sådär speciellt. Går och andas in doften hela vägen till och från jobbet. Kanske för att jag vet att det aldrig kommer att bli vi. Eller ens ett patetiskt försök till det.