Det här som kallas livet

21.18

Va? Men va fan, va? Är det såhär det slutar? Är det såhär det är? Vad ska jag känna?

Håller på att bryta ihop två gånger på sjukhuset. Två gånger. En när läkaren säger att "er farmor är riktigt dålig". Det är inte ett fel heller. Det är njursvikt (vad fan är det? Ens njurar ger upp eller?), oregelbundna hjärtslag, dåliga blodvärden, dåliga klaffar. Hur många "fel" kan en människa egentligen ha? Innan man dör?

Den andra gånger är där, då, framför en Farmor som ligger i en sjukhussäng och aldrig tidigare sett så liten och trött ut. Jag håller på att bryta ihop, men så tänker jag att jag inte kan göra det framför Farmor, då kommer hon tro att vi tror att hon ska dö. Vilket jag tror. Det gör jag verkligen. Men jag vet inte när, vet aldrig när och kanske kanske är det bättre att veta. När exakt det kommer (tänker skriva skulle men insåg att den termen inte går att använda i detta sammanhang( ske. Men så tänker jag nej, jag lever hellre i ovisshet. Men det går inte att förneka en sån här sak. Jag kan för fasiken förstå att folk gör det, jävla överlevnadsinstinkt an har ibland alltså, men jag vägrar förneka detta. Vägrar.

Att se en annan människas förfall är... jäkligt svårt. Och jag vet inte vad som händer nu.

Syster köper cigg på Pressbyrån efteråt. För att lugna ned sig. Frågar om jag vill ha. Nej för fan säger jag. Cancer dödar en. Men det är mycket annat som dödar en också. men jag är redan lugn. Alltid lugn. I alla situationer. Eller?

Tänker när läkaren pratar att jag inte är en sån person. Som öppet bryter ihop framför folk. Att jag på något vis står över sånt. Jo tjena. Men det handlar för fan inte om det. Det handlar för fan om att ibland klarar man inte av att höra saker som sägs till en.

Och så tänker jag - ack du förbjudna tanke - att jag skulle behöva det. Dig. Din tunga. Att verkligheten är så skev som den är ibland alltså.

21.57

Tafatt. Det är vad jag är.