torsdag 31 januari 2013

Ofta vill jag inte att mina tankar ska bli hörda

Nej men allvarligt nu. Varför tar jag bara inte och avslutar mina ord här och bara... låter tankarna eka i mitt huvud? Varför? Ofta vill jag inte att mina tankar ska bli hörda. Jag vill inte ens höra dom själv.

Varför skriver jag här?

Ibland undrar jag varför jag skriver. Här. Vad är meningen med det. Ibland undrar jag, för när det känns som om tomheten inom mig behöver fyllas ut med något (ja vad?) vänder jag mig hit. Men jag vet inte allvarligt talat vad jag får ut det. Jag vet inte vad det ger mig. Egentligen vet jag nog, att det på något vis känns bra, att dela ut det i cybervärlden, men det känns inte alltid logiskt. Ibland vill jag bara skriva alla mina framtida ord i ett skrivblock och låta det vara nog, låta de bo där, inte här. För att det är personligt. För att ingen egentligen förutom jag behöver/bör/borde ta del av mina ord. Ändå skriver jag här, och jag undrar om det mer är så att jag pinar andra än mig själv genom att skriva här. Det hade varit skillnad, kanske, om jag visste att det gav någon något. Men nu? Jag sitter och lyssnar på King Charles och mina ben gör ont för jag suttit still i samma ställning för länge och jag bara tänker, tänker, tänker, men varför skriver jag vad jag tänker? Varför låter jag er ta del av mitt innersta, när det bara är jag som uppskattar det? Jag menar inte att låta negativ, det gör mig egentligen inget, det är bara så komiskt och så väldigt konstigt att man inte håller vissa saker för sig själv bara.

Hm. Får se om jag tar bort det jag just skrev. Vissa saker är så väldigt orelevanta för andra. Varför har jag ens skapat en blogg? Jag är inte en bloggerska, jag erkänner väldigt sällan att jag har en blogg och jag vill för allt i världen inte att någon ska kunna förknippa mig med den då den är så... så... jag vet inte vad... olik mig? Om man känner mig och läser det här kan man säkert förstå att det är jag som sitter och skriver det här, men om man inte gör det... varför läser man då det här?

Ibland är det skönt att lämna vissa platser utan att folk märker det. (Jag menar INTE livet, sådant tänkande är inte okej för någon.)

Först ska jag få njuta (pinas, plågas, äcklas)

Ja, jag vet att det är åt helvete. När man tänker såhär. När man fokuserar på snygga, charmiga män, istället för att fokusera på den livsomvälvande nyhet man är med om (i alla fall känns den så väldigt relevant just nu).  Eller för att beskriva lite bättre: en man. En snygg, charmig man. Som är alldeles fel person att tycka någonting någonting någonting någonting någonting alls sådant om egentligen. Och det blir inte bättre för att man faktiskt vet att människan spanat in en vid fler än ett tillfälle, det går inte att förneka vissa blickar. Speciellt inte när människan ser rakt på en, tittar på en uppifrån och ned och verkligen SER; INSPEKTERAR en. Men kanske är det svårt att inte titta på mig när jag är så färgglad som jag så ofta är? Kanske är det inte konstigt att han tittat? Till och med föräldrarna sa att folk tittade på mina kläder idag när vi var och handlade i mataffären. Kanske är det förklarligt, det är det jag vill slå in i mitt huvud. Att det inte är konstigare att han tittar på mig än att gubben i affären med den lila systembolaget-kassen i handen ser på mig när jag går runt och visslar och handlar mat. Varför kan jag inte få in det i mitt huvud? Varför kan jag inte få in det i mitt huvud? Varför måste jag överanalysera? Varför kan jag inte bara släppa det? Tänka att, jaha, men så trevligt, han ser mig, so what?

Ja, jag bestämmer mig nu. Jag ska släppa det. Nu bestämmer jag mig igen, jag ska inte tänka såhär mer. Inte när det blir måndag. Jag ska slå mig själv mentalt varje gång jag kommer på mig själv att ha olika samtal med honom (eller andra människor) i huvudet. Men först ska jag få njuta (pinas, plågas, äcklas) i tre dagar till. Men på måndag ska det vara över, och så är det bara.

Sluta, sluta, sluta. Jag måste sluta. Bara ge upp fåniga tankar och fokusera på det viktiga. Och det viktiga, det är inte han. Inte för mig. Han är inte viktig för mig. Så, nu har jag konstaterat det. Skönt. Helvete, varför måste vissa människor vara så himla charmiga?




(Låt mig tillägga att det här är ett glatt inlägg. Jag är glad. Jag är bara inte så glad på mina tankar.)

tisdag 29 januari 2013

Attraktion har inte alltid en ålder

Vissa människor, bara... har det där. Det där man vill ha hos en människa för att man ska kunna dras till den, bli intresserad, attraherad, om så bara i tanken. Då spelar det ingen roll att det är nio år mellan dom, attraktion har inte alltid en ålder. Man kan inte alltid definiera en känsla, speciellt inte när den kommer som mest oväntat och på ett olämpligt ställe: det är en flyktig tanke och jag ska släppa den, jag lovar, men jag tänker hålla i den lite till, om så bara för ett litet ögonblick, för jag gillar den så. Ibland gillar, till och med älskar man sina tankar, just för att de är bara det: tankar. Inte verklighet.

Baka kakor, lalala

Ihihihihi. Ihihihhi. Hihihihi. Hihihihihi. Jag går och bara ler. Ska baka mördegskakor nu med en tvist av någonting... hm. Kokos kanske. Mest bara för att. För att jag är glad. Och baka kakor passar mitt humör alldeles utmärkt. BAKDAGS, hihi, jag är så glad.

Så, för att summera mitt liv

Jag är FRI.
Attraktion har ingen ålder. (Ibland.) Och kanske måste det få vara så.
Jag står och hoppar av lycka i köket. Upp och ned.
Var femte minut eller oftare, var tredje kanske, börjar jag skratta eller le för mig själv.
Jag har samtal i mitt huvud med anfra människor, främst folk jag känner, där jag berättar hur glad jag är och varför och i varje scenario jag hamnar i är jag så sprudlande glad.
Visslar, sjunger, skrattar, ler och tänker om än lite mer än vanligt.
Återupptäcker gammal musik i mobilen som blir som nyupptäckt.
Spelar The Sims för första gången på X antal år. Tänker "vad fan, det här är ju inte kul, INGET HÄNDER". Spelar Battlefield istället, sätter C4 på tanks och råkar ta livet av mig samtidigt som jag spränger tanks i luften.
Har nog aldrig önskat så innerligt att föräldrarna ska komma hem som när man var liten och bara SPRAAAAAAANG till ytterdörren när man hörde den slå igen och kramade om föräldrarna.

Måste gå iväg och spela Battlefield för att få ut all överskottsenergi.

lördag 26 januari 2013

Denna harmoni, detta innerliga lugn!

Jag suckar av innerlig harmoni och ett lugn som har spridits i min kropp. Och på bara några timmar försvinner alla tankar, all hets, all ångest och ersätts med fullkomlig lycka. Livet är för jävligt jävla bra och det är något som nu går att applicera på större delen av mitt liv, inte bara vissa stunder. Om jag skulle vetat att det skulle blivit såhär bra skulle jag aldrig ha behövt kämpa så länge, jag kunde bara sagt till mig själv att "det här går inte längre och det är ingenting fel eller skämmigt med det"
Ah, denna harmoni. Detta innerliga lugn.

fredag 25 januari 2013

Jag undrar hur det är att vara en fågel

Veckla ut sina vingar för första gången och flyga iväg. Inse att det var det man var född till att göra.

onsdag 16 januari 2013

Vad har jag för problem som är stort nog att fälla massa tårar över?

Nyss
Borstar tänderna och gråter samtidigt.
Nu
Sitter i mörkret på badrumsgolvet och gråter. Vet inte om det är synd om mig eller om jag bara är patetisk. Tror jag har feber, känner mig varm men fryser samtidigt. Jag vet vad problemet är, men jag vet inte vad fan jag ska göra åt det och det är därför jag sitter här. Vad fan är det här? Ska det behöva vara såhär? Och när jag skriver det här gråter jag lite till för jag vet att det inte skulle vara såhär om jag bara inte var i den här livssituationen. Det låter som om det är någon på övervåningen men jag orkar inte, jag orkar inte! Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig, det här är väl ändå inte normalt? Idag satt jag på ett café på IKEA och berättade att jag gått in på toaletten på jobbet i söndags och gråtit av chock och jag inser nu hur sjukt det låter.
Snoret bara rinner och det spelar ingen roll hur mycket jag snyter mig för det kommer bara mer. Jag vill ändå inte säga något till någon om hur det är för det känns inte... inte relevant. Det känns inte givande. Inget känns givande. Jag bara... drömmer mig bort till de andra typer av liv jag skulle kunna ha. Och i ingen av de liven gråter jag i, för det finns inget att gråta över.
Jag har gråtit på jobbet, på väg till jobbet, på väg från jobbet och när jag tänker på jobbet. Sambandet är ganska tydligt, inte sant?
Och jag blir så trött på mig själv och världen för här sitter jag och gråter åt vad fan då? Vad har jag för problem som är stort nog att fälla massvis med tårar över?
Jag vet inte vad jag håller på med eller vad jag ska göra. Inget känns helt rätt. Men jag tänker... att skulle jag berätta för någon (åh herregud jag orkar inte gråta mer, tar tårar aldrig slut?) om det här skulle de se på det objektivt och ge mig någon slags vink om vad jag skulle göra. Och den vinken, hinten, skulle inte säga att jag skulle fortsätta såhär.
Vilken sabla tur för min inkomsts skull att jag inte säger något då. För samtidigt, så mår jag ju så bra. Det är det jag inte riktigt förstår  hur det går ihop. Att jag mår bra och kan övningsköra bil och säga "brum brum" och sedan.... sitta här och tänka "fan fan fan". Kanske handlar det om att jag är en glad person i grunden. Och jag har svårt att se mig själv som deprimerad, det kommer förhoppningsvis aldrig vara jag. När något trots detta gör mig ledsen eller bekymrad trycker jag ihop det till en liten klump för att inte låta det ta över min personlighet och göra mig till en ledsen, sorgsen, person med en tappad själ. Men ibland spricker denna lilla klump och sipprar ut i mina vener och hjärnan exploderar och tårkanalerna sprutar av all innehållen sorg. Ja, jag tror det är så det är. Det är sån jag är. Bra, nu har jag förstått det. Men hur fan lagar man sprickan? Och än mer i ett förebyggande syfte: hur får man den att försvinna, hur får man den att upphöra, hur får man den att aldrig mer dyka upp?

tisdag 15 januari 2013

Jag drömde om dig inatt

Att du frågade om jag blev kåt av det där (det som just diskuterades i drömmen, det socialt förbjudna - du och jag i ett förhållande) och när jag skamset sa ja sa du "kom och känn" och det var precis vad jag gjorde. Jag la mig bakom dig på golvet och du förde händerna till ditt bröst, din mage, och jag fick känna. Inget mer än så. Du förstod att jag ville men eftersom jag inte tilllät mig själv att göra någonting sådant erbjöd du mig en utväg och jag tog den. Jag låg där och höll om dig, jag var den stora skeden och jag vet att jag tänkte på det, att ifall jag var den lilla skeden, skulle jag känna ditt stånd emot mig då?

När jag vaknade tänkte jag att det där var en himla konstig dröm och hur kunde jag minnas så många händelser från den? Ville inte riktigt gå upp från sängen trots att jag var utvilad men nu är jag på tunnelbanan och ska hmm fika tror jag med en kompis. Jag undrar verkligen varför jag drömde som jag gjorde.

onsdag 9 januari 2013

Normal? Vem, jag? Näe.

Om jag känner för att stryka kläder från halv tolv på natten till klockan ett och lyssna på flera avsnitt "Det svenska psyket" (en serie om den psykiatriska vården på 200-talet) på P1 så får jag väl göra det. Det här med att vara normal och bete sig vanligt måste vara så himla tråkigt.

lördag 5 januari 2013

Åh vad vissa ögonblick får en att stanna upp och njuta om än lite mer

Det känns som att jag hunnit med tusen grejer på bara de nio timmar jag varit vaken. Gått en och en halv timmes promenad i strålande vinterväder, lyssnat på flera radioprogran, bakat scones och gjort varm choklad, lyssnat på musik och skrivit, kollat igenom gamla semesterbilder från två resor som båda skedde 2010, läst körkortsteori, organiserat bokhylla med serveringsfat, tänkt på framtiden.

Dagens bästa citat: "Sofi är fixig. En sån ska man bo med."

Det är så fint när folk säger välmenade saker om en när de inte tror man lyssnar och de säger de bara i förbifarten för det är inte en så stor grej men man lägger det på minnet för man blir glad över att höra saker om en som folk tycker är bra men som man själv inte tänker är så speciellt men som verkligen definierar en som person.

Och dagen är inte ens över men nu börjar något som säkerligen kommer bli en fantastik middag. Den varma chokladen med grädde som blev över från mitt eftermiddagsfika som sedan kommer avnjutas blir bli som grädde på moset, hihi. Åh vad livet äe bra ibland. Åh vad vissa ögonblick får en att stanna upp och njuta om än lite mer.