lördag 14 februari 2015

Det är en konst att röka och den konsten behärskar jag

Utdrag från anteckningsblocket, januari
Det är en konst att röka och den konsten behärskar jag.
Vad är anledningen till att jag nu ser ut att ha gråtit när jag ej har gjort det?
Vill egentligen att någon ska konfrontera mig och fråga vad fan jag håller på med för jag vet verkligen inte själv.
Är ledsen igen samma stund som jag vaknar. Börjar gråta i hissen när farsan frågan hur det är. Gråter på väg till tunnelbanan och på tunnelbanan. (...) Blir inte ens exalterad eller upprymd när jag tänker på äldre, heta, skäggiga män.

Livets ironi

Nästan exakt på årsdagen av min Farmors död ser jag att ringen jag fått av henne åratal tidigare gått sönder. 

Har tre one night stand på en månad, varav inget av dem är bra.
Tar ett dagen efter p-piller och röker säkert fem cigaretter på en halvtimme för att dämpa oron som börjat spridas i kroppen.
Kollar ned på min arm säkert tre gånger i veckan och förundras över ärret som är där, som inte borde existera. Samma sak varje gång någon ser min tatuering på samma arm, jag tänker på om det är tydligt att ärret en halv decimeter ned inte var oavsiktligt.
Jag och en nyfunnen vän går hem till en bartender, kör dryckesspel och sanning och konka som om vi faktiskt vore 14 (vågat, utmanande) och det slutar med att alla hånglat med varandra, vissa fler än en gång.
Blir sjuk och äter knappt någonting och bara ser hur jag blir smalare och smalare och finner en harmoni av detta trots att jag vet att det är fel.