Brev till mig själv del två

Jag vill skriva om dig, min fina vän. Hur du berättar vad som hänt dig de senaste månaderna och hur lugn du är när du berättar om det. Och hur jag tittar på din vänsterarm och för ett ögonblick tror jag att det har tillkommit ärr på din arm, men sedan inser jag att jag inte har koll på hur många de var innan, att vi inte setts på så länge och att det alltid, alltid blir såhär, att vi ses, har det astrevligt, men sedan inte ses på länge, alldeles för länge. Men jag kan inte skriva mer om dig här, det är för personligt så jag skriver om mig själv istället. Hur det för två nätter sen tog mig tre timmar att gå hem från en vän, istället för en halvtimme som det brukar. Hur två timmar, eller ja, egentligen fem timmar är luddiga minnen som inte riktigt går att förstå sig på, trots att jag får höra saker jag sagt eller gjort genom vänner. Hur jag stod i ett kvarter jag inte kände igen för jag hade gått åt fel håll hem från min vän och grät, grät, grät slutade aldrig gråta. Att jag dessutom insåg att det här är ju fånigt, jag är inte ledsen, det är bara den sabla alkoholens fel men att jag inte kunde sluta. Det var inte tysta, stilla tårar som rann ner för mina kinder, det var ett sorts hulkande som jag kan tänka mig att folk genomgår när de varit med om något hemskt. Jämför man mitt och andras gråtande känns det plötsligt så fånigt. Idiotiskt.

Hur jag var så jävla full att allting kändes hopplöst, att jag däckade på en busshållplats och det ösregnade och jag var så jävla trött. Jag försökte få min broder att hämta mig med moppen och ringde till och med taxi, vilket är något jag aldrig åker frivilligt, men la på när jag insåg att det hade slutat regna och skärpte till mig så pass mycket att jag kunde gå hem. Tio minuter innan jag var hemma fick jag nog av mitt skavsår och tog av mig mina skor och gick med de i handen. Det enda lyckade med denna snedfylla var att mina vänner inte fick uppleva det. Gråtandet kom efter att jag hade gått, efter att jag hade tagit för många shots och helvete vad skönt det är att gråta utan att folk ser det ibland. Hellre det än att sitta gråtandes bredvid än vän och inte kunna förklara varför man gråter, för man vet knappt själv, ingenting är ju fel, det är bara alkoholen, det är bara alkoholen, inget är ju fel för i helvete?!