Jag mår bra, okej? Jag mår bra psykiskt, kroppen är lite lite mör men det gör mig inget alls. Ändå känner jag något konstigt behov av att berätta för världen att jag faktiskt mår bra, det är som om jag antar att folk tror att jag mår dåligt och är bekymmersam men jag vet inte om det är sant. Det är svårt att må dåligt i en vacker miljö, omgiven av människor man växt upp med. För ett ögonblick, ja på ett och ett halvt dygn är vi en famij igen, som det var förut. Jag har hopptävling med min bror, vi kastar "gris" och jag har fäktningsfajt med honom med överblivna kartongbitar och mamma ser arg ut och säger att vi beter oss som barn och vi brister ut i kör: "men vi är ju barn." Min syster tjuter, imiterar åsnor och är på bushumör och min pappa klappar mig på huvudet när jag förklarar att trädet där gungan hänger är det ultimata gungträdet då det är så långt upp till gungan vilket ger en lång svinghöjd och repen sitter så pass långt ut på grenen att man inte slår i stammen och mamma säger i solen när fikar att hon väntat på det här ögonblicket i tre månader.
Men samtidigt. Jag är lugn, men jag behöver avskärma mig. Behöver en daglig, stor dos av lugnande musik. Behöver en daglig dos Damien Rice, trots att musiken är förknippad med resan till/från jobbet.
Ser gamla saker i ny miljö, vilket borde skrämma skiten ur mig och kännas konstigt och alldeles fel, som ett smyckesskrin där allt inehåll hamnat huller om buller efter att någon skakat på den. Men det är inte så, hysterin kommer aldrig riktigt. Skruvar ihop möbel efter möbel och fixar och donar men innebörden i vad jag gör när jag staplar upp farsans ölglas prydligt på glashyllan slår mig inte helt. Samtidigt ser jag potentialen och tänker på allt jag vill göra här. Alla omgivningar jag vill utforska.
Är jag splittrad, är det så det är?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar