Jag sitter på en trappa vid Gustaf Vasa kyrkan vid Odenplanoch väntar. Ibland gillar jag väntan på saker, man får en liten stund för sig själv. Fråga mig om en månad, och han kommer vara glömd. Men nu är han så nära inpå att och nästan under min hud att det inte går att tränga bort honom. När kommer jag glömma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar