Och jag tänker att fan vad jag stark jag är som inte sms:ar dig. Men det handlar nog inte riktigt om det. Jag står ensam vid min väg ute på landet, lyssnar på Bon Iver, tänker att jag borde gå tillbaks dit, men tänker samtidigt alldeles, alldeles för mycket på dig. Dig?! I detta sammanhang? Jag känner dig inte ens på det viset tycker jag. Nu tänker jag nog sätta mig ned och dricka vitt vin.
Jag hör mina vänner skrika av lycka där inne. Känner att de nog kommer komma ut snart och undra vad som hände med mig men jag är inte det minsta ledsen, jag lovar. Vill bara njuta (fryser inte när jag är lite full). Älskar det här. Älskar livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar