Ibland har man inga vettiga ord för det man vill säga. Ingenting räcker, det går inte att få med allt. De fem första meningarna i mitt skrivblock är egentligen de mest beskrivande, mest sanna. Men det är för privat. Det börjar åtminstone såhär:
När jag står i den kvava metrovagnen i Paris händer det. Jag minns. Din tunga, dina händer, din doft. (Resten censureras fan.)
Det var bara det jag ville säga. Jag är i Montmartre, Paris, och lever fasiken livet. Fransoser är fan så fina så.
Bakgrundsbilden på mobilen har bytts ut från blommor i en skog i Stockholm till utsikten från Sacre Coeur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar