Jag snittar en mini-Magnum, ett mål pasta och en lyssning av "And we danced", "Can´t hold us" och "Thrift shop" (Macklemore) om dagen. Tänker att det är ett bra liv det här, det jag lever. Imorgon åker jag till landet med vänner och vänners vänner och tänker supa ned mig. Men tänker inte få en snedfylla, bara göra en massa trevliga saker. En liter Absolut Vodka utspritt över två dagar är ändå inte så svårt att konsumera.
Om nio timmar är jag vid T-centralen och lever livet.
På vägen hem från tunnelbanestationen spelas det högt Macklemore ut över det tomma torget i centrum. Kanske är det fler än jag som tror att världen blir lite bättre om man spelar minst en låt av dagen av honom.
I tunnelbanevagnen åker jag med en kollega, och jag tänker i hemlighet när jag skrattar att jag önskar att vi vore bästa vänner, att jag hade honom i mitt liv, mer än några få timmar om man har tur på arbetsplatsen. Jag inser också att när man har såna tankar om någon man inte känner är personen ifråga förmodligen jäkligt nice. Ändå gör jag inget, utvecklar det på något sätt. Vi går av på samma stationer och han kramar mig och trots att jag inte vill inombords kramar jag tillbaka. För det är tydligen så man gör här i livet. Man kramar folk man känner sig obekväm att röra, kanske för att man vill... något, men man vet inte vad. Man gör det, för att det är naturligt i andras världar.
På vägen hem från stationen, när jag går i trappan upp till mitt hus, tänker jag på hur många gånger han gett mig komplimanger. Jag försöker tänka, kommer på några, men inte alla. Ibland undrar jag om vissa människor är på ett visst sätt mot andra men ett helt annat sätt mot andra. Så mycket att om jag pratade med någon han pratat med, om honom, att de skulle bli chockade om jag beskrev honom på ett sätt för de skulle ha en helt annan bild. En annorlunda, inte lika charmig bild. Om det är bara jag som får se den charmiga sidan. Ack du naiva, horribla tanke, försvinn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar