Jag beter mig som en omogen, avundsjuk, idiotisk flickvän

Hela dagen har jag tänkt att det är sags att säga farväl till dagdrömmarna och det har delvis blivit bättre, då det är mer negativa tankar som "nej dummer, ni passar inte ihop" och "han är inte så fantatisk som du tror". Allt fu gerade bra tills han började, igen. Han blev sitt skämtsamma jag när stressen lagt sig och vi var fyra kvar i lokalen och då började tankarna igen.

Jag behöver distans. Och när du, när jag skulle sluta, skulle kolla att allt stämde så muttrar du och pratar för dig själv och det är en så jävla fin egenskap. Och jag bara hatar mig själv för jag vet att du är en skön kille, jag bara vet det. Men jag klandrar mig själv för att jag tänker på dig/för det jag tänker om dig. Det är inte ditt fel, att jag är koko. Det är inte dit fel någonstans. Att jag sitter alldeles för mig själv (tack gode gud för det) och tänker att "vad fan håller jag på med, vad gör jag här och han bryr sig inte Sofi och det borde han verkligen inte heller och va fan, sluta FÖR FAN SLUTA."