Jag kan inte bedöma sättet du ser på mig eller agerar mot mig. Jag vill gärna tro att det är något, finns något där, vad fan som helst egentligen men min naivitet suger och ger mig ingen vägledning här i livet och det gör inte du heller. Du rycker mig i flätan, boxar mig i magen och ler mot mig som om jag vore knäpp men samtidigt med en glimpt av.. beundran? Fascination? Förvirring?
Jag kommer på mig själv med att sitta och bita mig i läppen på tunnelbanan på grund av mina tankar och jag vet att jag gör samma sak på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar