fredag 21 februari 2014

Det är hoppet som förgör en

21.56
Jag kan inte låta bli att hoppas. Måste sluta ha förväntningar på folk.

Varför är det som så, att när man träffar någon man för ett ögonblick känner någons slags samhörighet med så är det något som gör att man inte kan få fortsätta känna den känslan?

Önskar att jag vore en sån människan som i denna situation skulle tänka att det inte var meningen att det skulle bli något. Det känns som en tröstande tanke, men jag tror inte ett skvatt på det så jag får fortsätta leva med en gnagande känsla av att jag gjorde något fel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar