måndag 24 februari 2014

25 februari 01.36
Glasrutan som gjorts sönder innan mig på bushållplatsen är för hård för mig för att ta sönder. Och det lilla glassplitter jag tar upp i min hand har inte tillräckligt vassa kanter för att göra illa mig.

Insåg idag, när jag kelade med kompis hund att allt jag behöver är en kram från en man som inte känner mig.

Går besviket hem. Ville se blod.

Tänker inte gråta, inte röra en min. Inte kolla bakom mig, bara gå rakt fram och krampaktigt krama den lilla glasbiten i min hand.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar