Skrivet strax innan det blev den tionde december
Över en timme innan jag slutar mitt pass känner jag det. Tröttheten. Den dyker upp alldeles oanmälad och plötsligt känner jag hur jag behöver stanna upp ibland, luta mig mot något och vila. Sådant har jag inte tid att unna mig så jag arbetar vidare. På bussen hem ger den sig till känna,.och nu kommer den lika hård som en käftsmäll. Med ens försvann den lilla energi som jag försökt samla ihop och kroppen bara skriker. Jag försöker läsa men kroppen vill inte slappna av, och jag våndas. Men jag förstår den inte helt, gör jag undrar vad som är fel. Är du trött och utmattad? Vad är det för skillnad mot andra kvällar/nätter? Varför satt jag i några sekunder nyss och ville gråta när jag inte ens visste vad felet var?
Du ska få vila, du har gjort ditt för idag. Snart är vi hemma, du och jag, jag lovar. Jag vet att det är mycket att begära, men kämpa lite till. Och den här gången gör du det för min skull, inte för kundernas skull. Jag vet att du har fått en tung kartong tappad på din fot, nedkylda fötter.och för lite mat men det är nära nu. Bara lite till, jag lovar att ta hand om dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar