Busschaffuören säger "gomorron gomorron" när jag säger "hej" till hen och nu sitter jag på ett skitigt säte - kommer jag hinna, kommer jag hinna? - och kan absolut inte visualisera den värld där det är morgon tio i fyra på natten. Att jag någon gång i mitt framtida liv ska ha gått upp innan tio i fyra för att starta dagen, och tänka, nu är en bra tid att börja denna dag, det har jag svårt att tänka mig.
När jag står och väntar på den försenade bussen kommer tankarna. "Ingen kommer lägga märke till ifall jag dör nu. Eller ja, någon gång kommer de få reda på det, men inte i detta nu."
Nej, jag kommer inte hinna med nattbussen från gullmarsplan. Chaffuören kör alldeles för sakta. Det är nog bara bra, för jag vill gärna inte dö i en bussolycka. Trots att jag har svårt att se det framför mig. Jag, mosad under ett säte i en bussolycka. Blodet rinnandes, ansiktet oigenkännligt och alldeles förstörd. Jag tänkte på eet idag, att sånr där inte händer en själv. Eller någon man känner. Så vem händer det då? Kommer man någon gång sitta på en grå stol i ett sterilt sjukhus och få berättat för sig att en person man känner har blivit mosad i en buss. Och allt för att hon inte bar bussbälte.
Nej det här är inte min dag att dö på. Förhoppningsvis dröjer det. Nu undrar jag bara, väcker man folk om man duschar klockan fem på morgonen? Ha! Nu skrev jag morgon. Kanske går gränsen mellan natt och morgon någon gång vid fyra fem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar