Nyss
Borstar tänderna och gråter samtidigt.
Nu
Sitter i mörkret på badrumsgolvet och gråter. Vet inte om det är synd om mig eller om jag bara är patetisk. Tror jag har feber, känner mig varm men fryser samtidigt. Jag vet vad problemet är, men jag vet inte vad fan jag ska göra åt det och det är därför jag sitter här. Vad fan är det här? Ska det behöva vara såhär? Och när jag skriver det här gråter jag lite till för jag vet att det inte skulle vara såhär om jag bara inte var i den här livssituationen. Det låter som om det är någon på övervåningen men jag orkar inte, jag orkar inte! Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig, det här är väl ändå inte normalt? Idag satt jag på ett café på IKEA och berättade att jag gått in på toaletten på jobbet i söndags och gråtit av chock och jag inser nu hur sjukt det låter.
Snoret bara rinner och det spelar ingen roll hur mycket jag snyter mig för det kommer bara mer. Jag vill ändå inte säga något till någon om hur det är för det känns inte... inte relevant. Det känns inte givande. Inget känns givande. Jag bara... drömmer mig bort till de andra typer av liv jag skulle kunna ha. Och i ingen av de liven gråter jag i, för det finns inget att gråta över.
Jag har gråtit på jobbet, på väg till jobbet, på väg från jobbet och när jag tänker på jobbet. Sambandet är ganska tydligt, inte sant?
Och jag blir så trött på mig själv och världen för här sitter jag och gråter åt vad fan då? Vad har jag för problem som är stort nog att fälla massvis med tårar över?
Jag vet inte vad jag håller på med eller vad jag ska göra. Inget känns helt rätt. Men jag tänker... att skulle jag berätta för någon (åh herregud jag orkar inte gråta mer, tar tårar aldrig slut?) om det här skulle de se på det objektivt och ge mig någon slags vink om vad jag skulle göra. Och den vinken, hinten, skulle inte säga att jag skulle fortsätta såhär.
Vilken sabla tur för min inkomsts skull att jag inte säger något då. För samtidigt, så mår jag ju så bra. Det är det jag inte riktigt förstår hur det går ihop. Att jag mår bra och kan övningsköra bil och säga "brum brum" och sedan.... sitta här och tänka "fan fan fan". Kanske handlar det om att jag är en glad person i grunden. Och jag har svårt att se mig själv som deprimerad, det kommer förhoppningsvis aldrig vara jag. När något trots detta gör mig ledsen eller bekymrad trycker jag ihop det till en liten klump för att inte låta det ta över min personlighet och göra mig till en ledsen, sorgsen, person med en tappad själ. Men ibland spricker denna lilla klump och sipprar ut i mina vener och hjärnan exploderar och tårkanalerna sprutar av all innehållen sorg. Ja, jag tror det är så det är. Det är sån jag är. Bra, nu har jag förstått det. Men hur fan lagar man sprickan? Och än mer i ett förebyggande syfte: hur får man den att försvinna, hur får man den att upphöra, hur får man den att aldrig mer dyka upp?
Borstar tänderna och gråter samtidigt.
Nu
Sitter i mörkret på badrumsgolvet och gråter. Vet inte om det är synd om mig eller om jag bara är patetisk. Tror jag har feber, känner mig varm men fryser samtidigt. Jag vet vad problemet är, men jag vet inte vad fan jag ska göra åt det och det är därför jag sitter här. Vad fan är det här? Ska det behöva vara såhär? Och när jag skriver det här gråter jag lite till för jag vet att det inte skulle vara såhär om jag bara inte var i den här livssituationen. Det låter som om det är någon på övervåningen men jag orkar inte, jag orkar inte! Jag vet inte ens hur jag ska förklara mig, det här är väl ändå inte normalt? Idag satt jag på ett café på IKEA och berättade att jag gått in på toaletten på jobbet i söndags och gråtit av chock och jag inser nu hur sjukt det låter.
Snoret bara rinner och det spelar ingen roll hur mycket jag snyter mig för det kommer bara mer. Jag vill ändå inte säga något till någon om hur det är för det känns inte... inte relevant. Det känns inte givande. Inget känns givande. Jag bara... drömmer mig bort till de andra typer av liv jag skulle kunna ha. Och i ingen av de liven gråter jag i, för det finns inget att gråta över.
Jag har gråtit på jobbet, på väg till jobbet, på väg från jobbet och när jag tänker på jobbet. Sambandet är ganska tydligt, inte sant?
Och jag blir så trött på mig själv och världen för här sitter jag och gråter åt vad fan då? Vad har jag för problem som är stort nog att fälla massvis med tårar över?
Jag vet inte vad jag håller på med eller vad jag ska göra. Inget känns helt rätt. Men jag tänker... att skulle jag berätta för någon (åh herregud jag orkar inte gråta mer, tar tårar aldrig slut?) om det här skulle de se på det objektivt och ge mig någon slags vink om vad jag skulle göra. Och den vinken, hinten, skulle inte säga att jag skulle fortsätta såhär.
Vilken sabla tur för min inkomsts skull att jag inte säger något då. För samtidigt, så mår jag ju så bra. Det är det jag inte riktigt förstår hur det går ihop. Att jag mår bra och kan övningsköra bil och säga "brum brum" och sedan.... sitta här och tänka "fan fan fan". Kanske handlar det om att jag är en glad person i grunden. Och jag har svårt att se mig själv som deprimerad, det kommer förhoppningsvis aldrig vara jag. När något trots detta gör mig ledsen eller bekymrad trycker jag ihop det till en liten klump för att inte låta det ta över min personlighet och göra mig till en ledsen, sorgsen, person med en tappad själ. Men ibland spricker denna lilla klump och sipprar ut i mina vener och hjärnan exploderar och tårkanalerna sprutar av all innehållen sorg. Ja, jag tror det är så det är. Det är sån jag är. Bra, nu har jag förstått det. Men hur fan lagar man sprickan? Och än mer i ett förebyggande syfte: hur får man den att försvinna, hur får man den att upphöra, hur får man den att aldrig mer dyka upp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar