Ibland drar jag mig undan när jag befinner mig i sociala sammanhang. Känner att jag inte får den plats jag behöver, den uppmärksamhet man ger sina vänner. Idag, efter 7 timmar med släkt drar jag mig undan ett par minuter av en helt annan anledning: för att bearbeta alla intryck. Sitter på golvet och gullar ensam med en bebis i minst en halvtimme, lyssnar på tal om en stark vänskap och motgångar i livet, bara njuter och lever och skrattar och hjärtat bara klappar och man känner att i vissa sammanhang gör man sig riktigt bra som person, man verkligen lever. Det enda jag saknar, är det jag föreställer mig: ett par armar runt om mig, en hand som håller min, en närhet som bara existerar och en person som finns där, som ser mig, läser av mig och sammanhanget jag är i och förstår att jag mår så bra av sånt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar